Smärtchock

             2013-08-20 @ 17:58:00
Ungefär en vecka efter röntgenundersökningen fick jag komma till kirurgmottagningen på sjukhuset. Jag gick dit tillsammans med min mamma och min pojkvän. En sköterska kom och visade oss in i ett rum där vi skulle vänta på läkaren. Efter en kort stund kom läkaren in tillsammans med en underläkare för att prata med oss om vad som skulle komma att hända. Han talade om att det skulle bli en operation, troligtvis den 16/7, innan dess skulle jag göra en magnetröntgenundersökning. Han berättade att de skulle ha en konferens den 3/7 och då bestämma hur de skulle gå tillväga. Han sa att beroende på vad de skulle få för svar från röntgen på vart tumören/polypen satt i tarmen skulle jag kunna få en tillfällig stomi (påse på magen). Han berättade även att om tumören satt vägg i vägg med livmodern och om den hade växt ihop med livmodern skulle även livmodern behöva opereras bort, vilket skulle innebära att jag inte skulle kunna få några egna barn. När han sa detta kändes det som ett slag i magen och jag ångrade att jag inte skaffat barn tidigare. Att inte ha den möjligheten skulle vara riktigt jobbigt för mig, då jag länge velat ha barn och verkligen sett fram emot att en dag få egna barn. Vi frågade läkaren om vad vävnadsproverna från koloskopin hade visat och han sa då att de såg godartade ut, men med cellförändringar. Han berättade att proverna var väldigt ytliga och att det längre ner i tumören skulle kunna vara elakartat. Han sa att de skulle behöva ta nya, djupare prover med hjälp av rektoskopi, då de även skulle kunna titta på vart tumören satt och hur den såg ut.
 
Rektoskopin skulle genomföras direkt och min mamma och min pojkvän fick lämna rummet. En sköterska som skulle vara med under undersökningen kom in och jag fick lägga mig på britsen så att de skulle kunna genomföra undersökningen. Det var underläkaren som skulle genomföra rektoskopin, med assistans av kirurgen. Sådana här undersökningar känns för mig väldigt obehagliga, men jag visste att det bara var att lida igenom den. Den kunde väl inte vara värre än koloskopin? De påbörjade undersökningen och det var så extremt obehagligt och gjorde ännu ondare än koloskopin. Det kändes som om jag hade extrem mensvärk, och då menar jag extrem, och jag bara skrek rätt ut. Alla muskler i kroppen spände sig, "jag kommer att svimma!" tänkte jag och började skaka av smärta. Jag ville bara att det skulle vara över, det kändes som en evighet. Kirurgen fick ta över undersökningen, då jag antagligen skrämt livet ur underläkaren (hon var nog inte beredd på min reaktion). Till slut var de klara med undersökningen, "Du kan blöda en del nu eftersom de har tagit prover" sa sköterskan och visade mig till toaletten. Jag satte mig ner och det bara forsade ut blod, mer än jag någonsin tidigare varit med om och jag kände mig svimfärdig. Jag kom ut igen och sköterskan hämtade min pojkvän och min mamma.
 
Vi satte oss ner för att prata med läkarna som undersökt mig. Kirurgen berättade att tumören hade en bas på ca. 6 cm, vilket är ganska stort, och att den satt ungefär 12-13 cm upp. Han berättade att han var specialist på att avlägsna stora polyper i tarmen utan att göra en operation genom buken och att han istället går in via ändtarmsöppningen och avlägsnar tumören därifrån. Han trodde till en början att det var ett sådant ingrepp som skulle komma att bli aktuellt för mig, men med tanke på hur stor tumörens bas var och tumörens position var det nu mer troligt att de skulle behöva avlägsna den genom en vanlig operation. Han berättade även för min mamma och min pojkvän om undersökningen och att jag hade fått en smärtchock. Under hela tiden han pratade uppfattade jag i princip ingenting, utan tänkte istället hela tiden "Jag vill gå, jag vill gå, jag vill gå...". Till slut var mötet äntligen över och vi fick gå. Jag kände att det var mer blödningar på väg och skyndade mig till en toalett, då det kom ut lika mycket blod som förra gången. Jag kände mig väldigt ynklig och klen, så mamma sa till mig att pigga upp mig med en glass. Det blev en McFlurry...

Kommentarer
Postat av: Disa Wikström Larsson

Hej Malin! Det gör ont i hela mig när jag läser det du har och går igenom. Det som gör mig glad är din styrka , mod och klokhet, jag tror på dig! Du och jag har nog setts men inte ofta, jag är vän och tidigare kollega med din mamma. Tack för att du delar med dig! //kram från Disa

2013-08-20 @ 23:00:52




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback