Jag vaknade upp, eller snarare halvvaknade, efter operationen och kände hur marken rörde sig (jag antar att jag rullades i sängen). Jag försökte tala, men det gick inte, tillslut fick jag fram "jag kräks", jag låg där och tyckte att de tog lång tid på sig innan de reagerade på vad jag hade sagt. Jag börjar hulka och upp far jag, jag tänkte då "nu sabba jag nog nåt i magen!" jag hulkade igen men inget kom upp (inte så konstigt med tanke på att det bara fanns luft i magen) de la mig ner igen och jag somnade om. När jag vaknar upp igen ligger jag i min säng inne på uppvaket. Det första jag såg var en klocka som hängde på väggen framför mig, men jag hade ingen aning om hur man skulle läsa av den! Tillslut listade jag ut att den lilla visaren pekade på 9:an (egentligen pekade den på 8:an, men min hjärna tyckte just då att 8 var 9). "Oj! Nu har jag sovit jättelänge! Operationen skulle ju bara hålla på i 4 timmar och de började vid 9.30..." tänkte jag och tvingade mig att hålla ögonen uppe. Jag tittade runt och det jag kunde se från min säng var: klockan, ett skynke, en skärm med massa siffror och grejer, bitar av ett kontor och en jäkla massa slangar som satt på mig. En sköterska kom fram och sa något som jag inte kommer ihåg, en gubbe skrek någonstans till vänster om mig (han var uppenbart förvirrad). Jag kände att det gjorde ont på en punkt på högra vaden och jag vickade lite försiktigt på foten. Jag märkte då att hela högra benet var avdomnat och utan känsel "F*n! De har sabbat mina nerver! Mitt ben kommer för alltid att vara bortdomnat!" tänkte jag. 

 

Sköterskan kom med vatten till mig hela natten och kollade på skärmen med siffror då den pep , viket den gjorde en gång i timmen när den just tagit mitt blodtryck, vilket apparaten gjorde helt själv, "high tech!" tänkte jag. Jag mindes att det var blött på operationsbordet när jag vaknade och mådde illa och jag mindes att någon hade sagt "vad är det här?". Jag kände mig generad och tänkte, "tänk om det kom från mig?". Jag kände mig oren och det kändes som om jag var blöt på benen och baken, det kändes som om något läckte. Jag sa till sköterska att "det har läckt något". Hon kände efter och tittade men sa att det inte var något där, jag tänkte att "hon kan inte ha tittat ordentligt". Hon berättade att det kunde kännas som att det rann med alla slangar på kroppen och med påsen på magen, "okej då", tänkte jag. Efter en stund gav hon mig en telefon så att jag kunde ringa någon anhörig och berätta att allt gått bra, "tryck 00 och sen nummret" sa hon och gick iväg. Jag kom på att jag inte kunda några nummer i huvudet, det enda nummret jag kom på var mammas hemnummer. Det tog ett tag för mig att lista ut hur en telefon fungerade men tillslut listade jag ut det och tryckte 00 och sedan mammas nummer. Mamma svarade, hon berättade att de varit oroliga och att operationen hade tagit nästan 9 timmar!! (8 timmar 45 minuter) och inte 4 timmar som jag hade trott. Mamma berättade att hon hade ringt både till avdelningen och till uppvaket flera gånger under dagen. Hon berättade även att min pojkvän varit jätte orolig och att han hade varit på avdelningen och talat med dem. Så mamma tyckte att jag skulle ringa till honom och jag bad om hans nummer. Mamma frågade om jag hade papper och penna, jag sa "säg det så kommer jag ihåg det i huvudet", mamma sa nummret och jag rabblade upp det, men sa inte en siffra rätt. Jag fick be sköterskan om papper och penna för att skriva ner nummret. Vi la på och jag skulle försöka ringa min pojkvän. Jag slog nummret flera gånger men fick bara upptaget signal, jag blev irriterad och tänkte "hur kan han prata i telefonen när jag ligger här?! Hans som varit så orolig!". Efter att jag hade slagit nummret cirka 20 gånger kom jag på att jag skulle ju slå 00 först, "duh" och kände mig ganska korkad. Jag slog nummret rätt och då funkade det! Min pojkvän svarade och var lättad över att jag mådde bra och han var glad att få höra min röst. Vi pratade en stund innan vi la på. 

 

Jag sa till sköterskan att det gjorde ont på en punkt på benet. Hon kände på benet och sa att det nog berodde på benställningarna, men att de skulle ha uppsikt över det. Jag sa då att benet var avdomnat, hon berättade att det nog berodde på epiduralen. Hon berättade för mig att jag skulle få ligga kvar på uppvaket under natten. Jag hade väldigt svårt att sova den natten på grund av blodtrycksmätaren som ströp åt armen då och då, gubben som skrek och personalen som sprang runt. Sköterska som tog hand om mig var jättesnäll och trevlig, hon såg till att jag fick musik att lyssna på och att jag hade vatten och saft hela natten. Jag försökte att lyssna på skivan hon gett mig men det var svårt att koncentrera sig med allt som hände runt omkring. Skivan jag hade fått att lyssna på var med Amanda Jensen, vilket var helt okej. Sköterska berättade att det var den enda skivan förutom klassiskt som hon kunde hitta. Hon berättade att de inte brukade ha så pass unga patienter hos sig. 

När jag låg på uppvaket hade jag ganska tråkigt så jag inspekterade monitorn som visade min puls, mitt blodtryck och andning. När jag låg där och försökte klura ut vad allt på skärmen var så "råkade" jag hålla andan lite och maskinen började pipa. Jag skyndade mig att andas igen så att inte alla skulle komma inrusandes och tro att jag höll på att dö. 

 

Någon gång under natten var det dax för mig att sätt mig upp, vilket inte var det lättaste. Sköterska hjälpte mig till sittandes och jag kändes mig som om jag hade blivit påkörd av ett tåg. Hon hjälpte mig av med skjortan och visade mig hur jag såg ut på magen. Det jag såg var flera skyddslappar som satt lite här och där på magen, dessa täckte över snitten. Jag såg även en jättekonstig genomskinlig påse som satt på magen och såg välldigt otrevlig ut. Sköterska tömde påsen och sa att det kunde lukta väldigt fränt från den, men jag kände ingen lukt alls just då. Hon skulle hjälpa mig att ta på mig kläder så hon hjälpte mig att ställa mig upp. Jag kände att mitt högerben som var avdomnat inte kunde bära mig. Jag kände mig snurrig och illamående och höll på att ramla ihop, så sköterska skyndade sig att hjälpa mig på med kläderna så att jag kunde lägga mig ner igen. Någon gång under natten ringde en av kirurgerna som opererat mig, han ville tala med mig. Han förklarade att operationen hade gått bra och att jag hade fått behålla livmodern. Ha sa att operationen pågått längre än de hade trott att den skulle göra, då de hade hittat förändringar i buken som de hade varit tvungna att skicka på snabb analys. Han fortsatte att tala och jag vet inte hur mycket av det han sa som jag egentligen uppfattade. Han sa att han skulle komma till avdelningen följande dag för att se hur jag mådde, innan han la på.

När jag låg där på uppvaket kände jag mig otroligt tacksam, det var en enorm skillnad i känslan i magen och jag var lättad över att tumören inte längre fanns kvar...