Jag kunde inte påbörja hormonbehandlingen direkt utan var tvungen att vänta till rätt dag, vilket innebar att det tog ungefär en vecka efter besöket på fertilitetsenheten (21/8) innan jag påbörjade behandlingen. Vilket bara var bra för det innebar att min pojkvän antagligen skulle hinna hem i tid. Det hade blivit en massa krångel mer min pojkväns hemresa då han skulle kommit hem runt den 24/8, men fick reda på att han inte skulle kunna komma hem då. Istället så kunde han bli tvungen att vänta till den 8/9, då det gick få flyg därifrån till Sverige. När jag fick reda på det blev jag väldigt ledsen, "j*vla skit!" tänkte jag och tyckte att det var typiskt. Jag ville faktiskt helst frysa ner embryon eftersom det verkade vara en säkrare metod än att frysa ner ägg. Men det var som det var och inte kunde jag göra något åt det. Några dagar senare fick jag reda på att min pojkvän hade fixat en flygbiljett till den 28/8 (men då från en annan stad som låg 6 timmar bort). Åh jag blev så glad när jag hörde det! Det innebar att han kanske skulle komma hem i tid. De första dagarna klarade jag inte av att ta sprutorna själv, utan det fick mamma hjälpa mig med. Sprutorna skulle tas 21.00 varje kväll innan jag gick och la mig. Det tog 4 dagar innan jag ens testade att ta sprutorna själv, sen tog jag mig i kragen och gjorde det. Mamma skrattade åt mig då jag inte klarade av att titta när jag stack in sprutan, utan tittade bort istället. 

 

Nästa besök på fertilitetsenheten var tisdagen den 27/8, cirka en vecka efter att jag påbörjade hormon-behandlingen, då ville de titta med ultraljud för att se om det hade utvecklats några äggblåsor. Då såg de att det hade utvecklats cirka 10 äggblåsor, men att de inte var riktigt mogna än för att plockas. Jag kan ju berätta att det inte är något vanligt ultraljud de tittar med för att undersöka äggstockarna, utan de använder en ultraljudsstav som de för upp i snippan för att komma åt äggstockarna (väldigt obehgligt!). Så det här med att vara pryd fick jag skita i helt enkelt, men som tur var så var den en kvinna även denna gång som undersökte mig. Jag fick en ny tid för ett nytt ultraljud redan samma fredag (den 30/8) för att se om de hade hunnit mogna till sig tills dess. Följande dag kom min pojkvän hem, och följde med mig till fertilitetsenheten den 30/8. Vid det besöket konstaterade hon som underökte mig att äggblåsorna hade blivit större och flera hade börjat mogna, men att det än var för tidigt för att plocka ut dem så hon gav mig en tid den 4/9, jag fick även instruktioner om att öka hormondosen för att de skulle utvecklas snabbare. Efter undersökningen fick min pojkvän lämna blodprov och skriva på papper innan vi fick åka hem. 

Varje gång jag skulle göra ett ultraljud tyckte jag att det var konstigt att man skulle gå bakom ett skynke för att ta av sig, jag menar man ska ju ändå ligga där i en gynstol och visa upp allt, så varför skulle jag då gömma mig när jag tar av mig? Detta förstog jag mig aldrig på förrän följande besök! När läkaren kom och ropade upp mig tänkte jag bara "Åh j*vlar! Det är en man!" jag var helt inställd på att det bara skulle vara kvinnor som undersökte mig så att det plötsligt stod en man där var lite av en chock! Denna gång gick jag bakom skynket och var noga med att han inte kunde se in. Sedan smög jag mig till gynstolen och satte mig, jag tvekade väldigt innan jag vågade slänga upp benen, men det var bara att bita ihop och göra det. (Vid det laget hade väl halva sjukhuset sett mig naken! Eller nää, nu överdrev jag kanske lite.) Men det gick ju det med men det kändes bra obehagligt kan jag säga. Han sa att äggblåsorna såg bra ut och att de skulle kunna plockas redan samma fredag (dvs, den 6/9). Han hade sett 12 mogna blåsor och han frågade hur vi ville göra med dem. Om vi ville dela upp att befrukta hälften av äggen och frysa ner andra hälften eller om vi vill ha embyon av alla. Vi sa att vi ville ta hälften hälften. 

 

Så kom dagen för äggplockning! (Det låter ganska kul med ordet "äggplockning", som om man var en höna eller nåt.) Jag gick dit tillsammans med min pojkvän, som även han skulle lämna sitt bidrag. När vi kom dit fick jag gå in i ett rum och byta om till sjukhusskjorta och långstrumpor innan jag fick lägga mig i en säng. Jag fick en infart insatt i armen och smärtstillande innan jag skulle in i "äggplockningssalen". Sedan kom sköterskan och hon och min pojkvän hjälptes åt att rulla iväg mig till salen. Sängen ställdes utanför salen och jag fick komma in och lägga mig i en gynstol. I salen fanns det en kvinnlig läkare som skulle plocka ut äggen, sedan fanns en sköterska som skulle ge mig smärtstillande och en tredje sköterska som höll koll på provrören och skickade in dem genom en lucka i väggen när de var fulla, till ytterligare en sköterska som satt med mikroskop och räknade hur många ägg det var och bakom mitt huvud satt min pojkvän som stöd. För att ta ut äggen så skulle läkaren använda sig av en likadan ultraljudsstav som vid de tidigare undersökningarna, enda skillnaden var att längst ut på den här ultraljudsstaven fanns en nål som hon skulle sticka igenom slidväggen och vidare in i äggstocken och äggblåsorna. Sedan skulle hon suga ut innehållet i blåsorna med nålen för att få ut äggen, det som sögs ut ur blåsorna hamnade i provrören som skickades in till sköterskan med mikroskop.

Läkaren började med att tvätta rent och fixa med lokalbedövning innan hon påbörjade äggplockningen.Snett framför mig fanns en skärm där jag skulle kunna se allt som läkaren såg med ultraljudet. När hon började med äggplockningen så var jag livrädd för att det skulle göra ont, men jag kände faktiskt ingenting! Det gick hur bra som helst, tills hon skulle börja med andra äggstocken, den kändes kan jag säga! Men sköterskan bredvid mig tryckte in lite morfin i armen på mig när jag sa att det gjorde ont och genast blev det bättre. Sen var det klart! De sa till mig att det var imponerade över hur avslappnad jag var under äggplockningen och hjälpte mig upp ur stolen, de sa att det kunde blöda en del så att jag skulle inte vara orolig över det. En av sköterskorna och min pojkvän hjälpte mig ut till min säng, då det var svårt för mig att gå på grund av bedövningen, och så rullades jag tillbaka till rummet igen. De ville att jag skulle stanna ett tag och vila mig och då helt plötsligt från ingenstans började jag störtgråta! Varför? Ingen aning, antagligen berodde det på hormonerna skulle jag tro. Jag tror att anledningen till att det började var för att jag kände mig tjock då min kropp ändrats en del efter operationen. Men jag tror inte att det var anledningen egentligen. Jag tror mer på att det berodde på att nu skulle jag bli tvungen att ganska snart börja med cellgiftsbehandlig och det började sjunka in att jag hade cancer, jag hade ju vetat det ett tag men plötsligt blev det så verkligt. Jag hade under hela tiden tänkt att "det är ju inte på rikitigt, det är ju bara en operation och lite så sen är det klart!" Men så enkelt var det inte, nu skulle jag bli tvungen att genomlida ett halvår till med behandlingar som skulle antingen få mig att må skit eller så skulle de inte påverka mig alltför mycket. Det var bara att vänta och se och hoppas på det bästa.

 

 

 

Efter äggplockningen begav jag mig till universitetet för att ha ett seminarie. När jag kommit till skolan så ringde telefonen och det var läkaren (som plockat äggen) som ringde. Hon ringde för att berätta hur det hade gått och hur många ägg de hade tagit ut. Hon sa att de hade tagit ut 20 ägg men att 2 av dem var dåliga. 6 ägg hade de frysit ner, 6 ägg skulle de göra provrörsbefruktning på och 6 ägg skulle de befrukta med mikroinjektioner. 

 

Ungefär en vecka efter äggplockningen ringde de igen från fertillitetsenheten för att tala om hur det hade gått med befruktningen av mina ägg. Läkaren berättade att några av äggen hade börjat dela sig med hade slutat efter ett par dagar och vissa ägg hade inte delat sig alls. Så allt som all av de 12 ägg som de hade befruktat så fanns nu enbart två embryon som de kunnat frysa ner (en befruktad med mikroninjektion och en befruktad med provrörsbefruktning). Anledningen till att så få klarade sig beror antagligen på att ägg var dåliga. Med tanke på det så kanske jag hade varit tvungen att genomgå en IVF-behandling oavsett cancer eller ej...