Eftersom allt hade gått så bra och jag var på bättringsvägen så övertalade jag min pojkvän att åka till sitt hemland för att få lite semester och för att gå på sin brors bröllop. Den 6/8 åkte han och skulle vara i ett par veckor. På onsdagen 7/8, 1 dag efter att min pojkvän hade åkt fick jag ett samtal från sjukhuset. Det var en sköterska som berättade att mitt namn hade kommit upp på ronden och att läkarna gärna ville tala med mig så snart som möjligt, hon gav mig en tid på fredags morgonen och vi la på, "det här bådar inte gott!" tänkte jag. Jag gick genaste ut på balkongen för att tala med mamma och sa något i stil med "jaha, det finns alltså cancer kvar i kroppen", jag hade ju redan förstått varför de ville att jag skulle komma in tidigare än planerat, det fanns ingen annan förklaring. 

Dagen efter samtalet från sköterskan fick jag ett nytt samtal men den här gången var det en kvinna från fertillitetsenheten som ringde. Hon sa att jag hade fått en tid hos dem på måndagen den 12/8 för samtal om IVF-behandlig. Då fick jag det bekräftat, cancern var kvar! Jag förstod då att jag skulle bli tvungen att gå igenom en cellgiftsbehandling och att jag då skulle behöva plocka ut ägg eftersom det finns risk att bli steril av cellgifter. Jag var faktiskt ganska påläst så jag visste en heldel redan innan om vad som skulle komma att hända. Jag som person bara suger åt mig information och jag vill alltid veta i förväg vad som kan hända, vilket jag tror är väldigt bra för mig då det inte blev en jättechock som det annars skulle kunnat bli. Jag hade faktiskt förväntat mig att jag skulle reagera kraftigare på ett cancer besked än vad jag faktiskt gjorde. Under hela resans gång har jag tagit alla besked med ro, vilket jag är väldigt förvånad över jag hade nog trott att jag skulle bryta ihop och lägga mig ner och deppa över ett sådant besked.

 

På fredagen den 9/8 åkte jag och mamma ner till sjukhuset för att träffa en läkaren. Den här gången fick jag träffa en ung läkare som jag inte träffat tidigare. Han gick rakt på sak och förklarade att de hade fått svar på analysen av tarmen och lymfkörtlarna de hade tagit ut. Han förklarade att de hade sammanlagt tagit ut 31 närliggande lymfkörtlar som de hade skickat iväg på analys. I 6 av dessa hade det funnits cancer och han sa att det är inte ett obetydligt antal. Han förklarade att dessa nu var borttagna med att det fanns en risk för att flera lymfkörtlar som var kvar kan innehålla cancer. Han sa till mig att "du får inte se dig som sjuk" eftersom jag lika gärna skulle kunna vara cancerfri. Han förklarade att jag skulle få gå igenom en cellgiftsbehandlig för att säkerställa att alla cancer celler ska vara borta. Detta skulle innebära en 50% risk för att jag skulle bli steril och han sa att jag skulle bli kallad till kvinnokliniken för IVF-behandling, detta visste jag ju redan då de ringt från kvinnokliniken dagen innan. Läkaren förklarade allt 2 gånger och gick igenom allt steg-för-steg så att jag verkligen skulle förstå allt, detta tyckte jag var väldigt bra, eftersom man är bra förvirrad när man sitter hos läkaren och får besked om olika behandlingar och grejer som man kommer vara med om samtidigt som man ska försöka förstå vad som händer i kroppen på en. 

När jag väl hade kommit hem igen började livet återgå till det normala. I början fick jag "gå-träna" med mamma genom att gå till affären och tillbaka varje dag, första veckan hemma fick jag ha med mig cykeln som stöd för att överhuvudtaget orka gå då jag var helt slut i kroppen efter bara ett par meter. Men det tog bara ett par veckor innan jag började känna mig relativt normal i kroppen igen och kunde röra mig som vanligt och jag kände att "nu är det värsta över!". Läkarna hade varit väldigt positiva till att allt skulle vara bra igen efter operationen och som jag hade uppfattat det så trodde de inte att jag skulle behöva några ytterligare behandlingar.

 

Efter att ha varit hemma i ungifär en vecka var det dax för mig att ta mig ner till sjukhuset igen för att ta bort agrafferna på snitten och stygnen runt stomin. Detta skulle jag göra hos stomiterapeuten. Jag åkte dit tillsammans med min pojkvän och jag var lite nervös över att ta bort agrafferna, jag visste ju inte hur det skulle kännas, skulle det göra ont? Jag blev uppropad av stomiterapeuten som visade mig in till ett rum där jag fick hoppa upp och lägga mig på en brits. Hon frågade hur jag tyckte att det gick med stomin och jag svara att det gick bra, men att jag tyckte att påsarna var alldeles för stora. Hon visade då olika typer av påsar och sa att hon skulle skriva ut några av varje storlek åt mig som att jag kunde få testa. För tillfället hade jag storlek Maxi som  är den näst största och hon trodde att jag skulle trivas bättre med storlek Midi som var aningen mindre. Hon skrev även ut påsar i storlek Mini som hon sa var bra att ha om man exempelvis skulle åka och bada, eller om man ska gosa med sin partner och inte vill ha en stor påse i vägen. När detta var avklarat fick jag dra upp tröjan så att hon kunde komma åt att ta bort agrafferna. Det var en heldel agraffer att ta bort och jag kände ingenting.

 

När hon plockade bort agrafferna från snitten så var det två av snitten som inte riktigt hade läkt ihop ordentligt och gick upp. Detta var jag inge vidare glad över och tyckte att det var typiskt eftersom jag skulle få ännu fulare ärr där. Men det var bara att gilla läget, hon satte på några special plåser (såg ut som skavsårsplåster) och sa till mig att ta bort dem efter ett par dagar. Hon sa även att jag skulle se till att tejpa ärren med kirurgtejp i några veckor då det skulle leda till att jag skullle få snyggare ärr och det ville jag ju ha! 

När det var avklarat var det bara stygnen runt stomin kvar. Hon tog bort stomibandaget och började plocka bort stygn, hon sa att eftersom stomin fortfarande var svullen så kunde det hända att hon missade någon men att det inte vara någon fara. Sen var det klart! Jag fick ett nytt stomibandage och satte mig upp på britsen. Hon ville ge mig en ny tid och såg att jag hade fått en tid hos kirurgen den 19/8, så hon bokade in en tid samma dag för återbeök. Sedan gick jag hem igen och längtade tills de jäkla ärren skulle vara läkta...

 

 

Nu har det varit ett lite längre avbrott i bloggandet av min resa. Detta på grund av att det varit väldigt mycket nu de senaste veckorna. Men var inte oroliga jag kommer att fortsätta att berätta om min resa för er som är intresserade! Anledningen att det blivit avbrott är bland annat att jag vill göra historien rättvis och försöka att få med allt som jag vill ha med och inte bara stressa ner en massa halvtaskiga inlägg som är trista att läsa.

 

Hoppas att ni som läser uppskattar dessa inlägg! Är det något som du/ni undrar över är det bara att fråga! Jag svarar på det jag känner för att svara på och det finns inga dumma frågor. Ni behöver inte känna att ni tränger er på eller att någon fråga är för personlig, jag skulle själv ha tusen frågor som jag skulle vilja ställa med antagligen inte skulle våga ställa. Jag hjälper er gärna med att stilla nyfikenheten så fråga på bara! 

 

 

Följande dagar kunde jag inte tänka på annat än att jag ville hem. Mitt blodvärde gick långsamt upp och jag fick ännu mera blod. De konstaterade att blödningen hade slutat och att jag inte skulle behöva röntgas men att jag skulle få ligga kvar lite längre. Ögonen bara "läckte", jag vill hem och inte blev det bättre av att den veckan var den finaste på hela sommaren. Jag tyckte synd om mig själv och blev så avundsjuk när jag var inne på facebook och instagram och fick se alla som var iväg och badade, grillade och njöt av det fina vädret medan jag låg där i en säng utan något att göra. 

 

Mamma och min pojkvän kom som vanligt varje dag för att hälsa på, syster och Nathalie kom förbi de också för att underhålla mig. Jag kan inte ha varit det roligaste sällskapet, så fort jag pratade med mamma eller min pojkvän så läckte ögonen utan att jag kunde göra något åt det. Mamma sa att det är okej att tycka synd om sig själv och min pojkvän sa att det är normalt att gråta. Jag tror att det var då någon gång som min hjärna faktiskt insåg allvaret i situationen och kroppen reagerade. Jag hade svårt att förstå att allt detta hände mig och jag ville bara att allt skulle bli som vanligt igen. Mamma och syster tog mig ut på en promenad på onsdagen och det var så skönt att få komma ut i friska luften igen.

 

 

Damen som jag stört mig på den första dagen var faktiskt ett bra stöd att ha, hon sa vid ett tillfälle att "unga flickor som du borde vara uppe och göra piruetter och inte ligga i en sjukhussäng". Hon kallade mig hela tiden för "lill tösen" och hon var väldigt trevlig emot mig. Sköterskan som hade jobbat natten då jag mått så dåligt såg hur jag blev bättre, hon sa att hon skulle jobba på fredagen igen och sa, med glimten i ögat "då vill jag inte se dig här".  

 

Torsdagen den 25/7 blev jag äntligen utskriven! Jag blev så glad! Men jag vart även rädd, jag var rädd för att det skulle hända samma sak som sist jag fick åka hem. 

Vi packade ihop mina saker och jag bad damen lycka till och sa adjö innan vi åkte hem. Denna gång slapp jag komma tillbaka igen...

Följande natt var som sagt hemsk! Jag låg där i min säng och damen i sängen bredvid talade på, jag tänkte "Men gud, kan hon inte bara vara tyst någon gång!", Jag kände verkligen inte för att tala just då. Efter ett tag försvann hon iväg och jag tänkte att jag skulle försöka ta mig till toan som låg utanför rummet. Jag reste mig upp och kände mig fortfarande svimmfärdig. Jag tog mig till toan och låste dörren. När jag satte mig ner kände jag plötsligt hur jag blev svag i kroppen och hur jag föll framlänges ner emot golvet. Jag var fortfarande tillräckligt medveten för att ta emot mig själv i golvet så att jag inte skulle braka ner från toa med huvudet före. Jag låg där på toagolvet och tänkte "vad f*n gör jag nu?!" Min andning var snabb och ansträngd och jag ville bara ta mig tillbaka till sängen "det här var en väldigt dum idé" tänkte jag när jag låg där. Efter en stund tog jag kraften till att resa mig upp, tvätta händerna och skynda mig att låsa upp dörren. Jag kände att jag höll på att svimma igen men det fanns ingen i närheten så jag skyndeade mig så fort jag bara kunde in i rummet igen och la mig i sängen. Jag tryckte på larmknappen och just då kom damen tillbaka. En kort stunde efter henne kom en undersköterska för att svara på larmet. Jag sa "jag mår inge bra, jag höll på att svimma inne på toan nyss", "men oj då!" sa hon och tittade medlidsamt på mig, det kom in ytterligaren en sköterska och tillsammans hjälpte de mig att byta om till nattskjorta och bädda ner mig i sängen. De gick och hämtade sköterska som kom in och sa att det kunde bero på att det varait så varmt under dagen och att jag kanske hade fått i mig för lite vätska, hon tyckte jag skulle vila mig lite bara. Jag låg där i min säng och damens man kom tillbaka in på rummet igen, damen sa till honom "lilla tösen där borta mår inte bra", "nä det förstår jag, hon är lika vit som lakanet på sängen" svarade han henne. 

 

Jag försökte sova och hoppades på att jag skulle må bättre följande dag. Efter att ha sovit ett tag vaknade jag igen, klockan var kanske runt tolv på natten jag kände något hårt i påsen, som visade sig vara någon slags sten "inte konstigt att jag mått så dåligt" tänkte jag, jag tänkte att magsmärtorna säkert berodde på att stenen satt fast och blockerad. Jag kände att jag behövde gå på toa igen, just då kände jag mig bättre och tog mig långsamt upp ur sängen och började gå emot toan. Jag kände genast att jag var yr, men jag fortsatte ändå till toan. Jag låste och fick den värsta yrselattacken dittills. Jag gav upp försöket att gå på toa och tänkte att jag skulle skynda mig tillbaka till sängen igen. Jag låste upp dörren, öppna den och *pang!* allt blev svart och när jag öppnade ögonen igen visste jag inte vart jag var. Är jag på rummet? toan? vart är jag?!, jag var väldigt yr och tillslut listade jag ut att mitt huvud var kvar inne på toan medan min kropp låg utanför. Det var helt tyst på avdelningen och jag visste inte hur jag skulle ta mig därifrån, skulle jag ropa? försöka ta mig upp själv? Då såg jag att det var en larmknapp på golvet alldeles där jag hade min vänster arm så jag tryckte på den. Det började tjuta på hela avdelningen, den knappen var visst kopplad till storlarmet, jag tyckte det tog långtid innan någon kom, men plötsligt kom all nattpersonal springandes genom korridoren och jag hör en av dem säga "åh, hon har svimmat". Sammtidigt gick larmet från rummet brevid så en undersköterskorna sprang dit. De hjälpte mig upp till sittandes och sa att de skulle hämta rullstolen. Jag berättade att det var en sten i min påse på magen, "det är vanligt" sa hon bara, "men hallå? Så ska det väl ändå inte vara?!" tänkte jag men orkade inte säga något. De kom med rullstolen och hjälpte mig upp i den. Innan jag fick komma tillbaka till sängen igen hjälpte de mig så att jag kunde få gå på toa. 

 

De bädda ner mig igen och sköterska kom in, hon sa att de fortfarande skulle avvakta till morgondagen då de skulle ta prover och se hur jag mådde då. Hon gav mig medicin emot illamåendet och gick ut igen. På vägen ut hörde jag hur damen i sängen bredvid frågade sköterskan om jag hade svimmat. Sedan somnade jag, men  jag vaknade upp ganska snart igen och mådde så fruktansvärt illa, jag ville inte larma eftersom de hade varit inne hos mig så mycket redan. Men tillslut kom yrseln tillbaka och jag kände att jag var tvungen att få mer medicin emot illamåndet. Så jag larmade och in kom sköterska igen, jag sa till henne att jag mådde illa och kände mig yr. "Nä! Nu ringer jag efter doktorn!" sa hon och försvann iväg, en undersköterska kom in och hon såg hur illa jag mådde. Hon tog fram spypåsar och hämtade papper hon blötte med kallt vatten och la i min panna. Sköterskan kom in igen och ganska snart kom en läkare. Hon pratade om att det kunde bero på näringsbrist, jag kände hur jag var på väg att spy men uppfostrad som jag är försökte jag vänta till hon pratat klart. Läkaren sa till dem att de skulle ta blodprover och innan hon hann prata klart började jag spy. Jag höll mig för magen då det kändes som om stygnen gick upp när jag spydde. Läkaren tittade medlidsamt på mig och sa "ja, det är inte lätt", sköterska skyndade sig att sätta en infart i vänstra handen på mig samtidigt som jag spydde, hon tog snabbt prover och sprutade in medicin emot illamånde i infarten. Sedan satte hon ytterligare en infart i högerarmen och gick för att hämta sockerdropp som jag skulle få ha under natten. Jag kan medge att jag var väldigt impad över hur snabbt hon jobbade, det kan inte ha varit lätt att fixa allt det samtidgit som jag låg och spydde. 

 

När jag vaknade följande morgon kände jag mig mycket bättre. Läkaren kom på ronden och meddelade att mitt blodvärde hade sjunkit till 74 (normalt ska det ligga på 120-150 för en kvinna). Efter operationen hade jag haft runt 80-85, men hade då fått blod så att det var upp i 100,så av någon anledning hade det sjunkit igen. Han sa att det kunde bero på en inre blödning och att den kunde ha stannat av sig själv. Han sa att jag skulle få några påsar blod innan de tog nya prover, om det gick ner igen skulle de bli tvugna att skicka mig till röntgen för att lokalisera blödningen. 

 

Jag låg där och kände mig skit, jag ville inte vara där, jag vill inte må dåligt och jag var sur för att allt hade gått så bra och så hände det där. Dagen gick extremt långsamt men jag kände mig bättre och bättre medan jag fick blod. Damen i sängen bredvid sa att hon hade hört mig svimma och sa "jag tänkte nästan slänga mig upp ur sängen för att hjälpa dig, men tänkte att då ramlar nog jag också och då ligger vi där båda två".

Vid 13.30 kom damens man och hon berättade för honom om natten och han sa "ja, jag förstår att hon svimma, så blek som hon var", han tittade på mig och sa "nu har du i alla fall lite färg på kinderna". Mamma och och min pojkvän kom för att hälsa på och jag var bara ledsen hela tiden de var där, mina ögon bara "läckte". Jag ville bara hem, jag ville bara må bra...

På avdelningen tyckte det att min rehabilitering gick fort fram och de trodde att jag skulle få komma hem på måndagen den 22/7, det vill säga 6 dager efter operationen. Under helgen blev det olidligt att ligga där, tristessen var stor och jag ville bara hem, jag kunde inte vänta på att det skulle bli måndag! 

 

 

På söndag morgon kom en sköterska in för att se hur jag mådde. Hon sa att hon skulle tala med läkaren och se om jag kunde få komma hem redan samma dag! Efter lunch kom hon in igen och meddelade att jag skulle få permission under natten och att jag skulle komma tillbaka på måndag morgon för att bli utskriven. Jag var så glad! Mamma hade precis kommit när hon meddelade det så hon började packa ihop mina saker medan jag ringde mig pojkvän för att be om skjuss hem. När vi hade packat ihop allt gick vi ner till entrén för att vänta på skjuss hem. Jag kände mig orolig på vägen ner och hade en jobbit känsla i kroppen. 

• 06.00 vaknade. Jag hade väldigt svårt att sova så låg mest vaken, jag vaknade flera gånger på nätterna och hade panik! Jag ville bara slita bort påsen som satt på magen, den gjorde mig illamående och det kändes onaturligt att ha den där. De första dagarna efter operationen var värst, inte på grund av smärtan utan på grund av tanken på att ha en stomi. Under två nätter efter operationen så kom någon sköterska in varje timme för att ta puls och tryck, vilket gjorde det ännu jobbigare att sova.
• 06.00-06.30 tog de blodprover, puls, vikt, blodtryck och gav mig smärtstillande.
• 07.00 fick jag frukost. 
• 07.30- 11.30 vänta, vänta, vänta. Prata med mamma, vänta, vänta, vänta. Jag räknade ner timmarna till lunch för då visste jag att det inte var långt kvar tills jag fick besökare. Rond, då det ibland kom en läkare och prata med mig. 
• 11.30-12.00 lunch, antingen kunde jag äta eller så kunde jag bara stirra på maten. Dagen efter operationen gick maten ner hur bra som hellst eftersom jag var så hungrig. Men följade dagar gick det trögt. Mamma kom en dag med en räkmacka, som jag hade beställt eftersom jag var så sjukt sugen på det. Men den fick stanna i påsen, jag kunde inte ens titta på den utan att må super illa.
• 12.00- 13-30 vänta, vänta, vänta. 
• 13.30- 18.30 Besökare. Mamma kom nästan alltid först, hon var där varje dag. Två dagar efter operationen kom mamma som vanligt vid 13.30 och frågade om de hade hjälpt mig att tvätta mig, borsta tänderna och så med tanke på att jag inte kunde röra mig ur sängen. Detta hade de inte hade gjort, hon blev irriterad och började ta fram ansikts rengöring, tandborste och hårborste. Efter att jag hade fått frächa upp mig kände jag mig mycket piggar, bara sådana småsaker som att borsta håret gör att man känner sig tusen gånger fräschare. 
• 18.30- 19.00 hade långtråkigt.
• 19.00 Kvällsmacka.
• 19.30-21.00 Låg och stirra.
• 21.00 försökte sova.