Följande natt var som sagt hemsk! Jag låg där i min säng och damen i sängen bredvid talade på, jag tänkte "Men gud, kan hon inte bara vara tyst någon gång!", Jag kände verkligen inte för att tala just då. Efter ett tag försvann hon iväg och jag tänkte att jag skulle försöka ta mig till toan som låg utanför rummet. Jag reste mig upp och kände mig fortfarande svimmfärdig. Jag tog mig till toan och låste dörren. När jag satte mig ner kände jag plötsligt hur jag blev svag i kroppen och hur jag föll framlänges ner emot golvet. Jag var fortfarande tillräckligt medveten för att ta emot mig själv i golvet så att jag inte skulle braka ner från toa med huvudet före. Jag låg där på toagolvet och tänkte "vad f*n gör jag nu?!" Min andning var snabb och ansträngd och jag ville bara ta mig tillbaka till sängen "det här var en väldigt dum idé" tänkte jag när jag låg där. Efter en stund tog jag kraften till att resa mig upp, tvätta händerna och skynda mig att låsa upp dörren. Jag kände att jag höll på att svimma igen men det fanns ingen i närheten så jag skyndeade mig så fort jag bara kunde in i rummet igen och la mig i sängen. Jag tryckte på larmknappen och just då kom damen tillbaka. En kort stunde efter henne kom en undersköterska för att svara på larmet. Jag sa "jag mår inge bra, jag höll på att svimma inne på toan nyss", "men oj då!" sa hon och tittade medlidsamt på mig, det kom in ytterligaren en sköterska och tillsammans hjälpte de mig att byta om till nattskjorta och bädda ner mig i sängen. De gick och hämtade sköterska som kom in och sa att det kunde bero på att det varait så varmt under dagen och att jag kanske hade fått i mig för lite vätska, hon tyckte jag skulle vila mig lite bara. Jag låg där i min säng och damens man kom tillbaka in på rummet igen, damen sa till honom "lilla tösen där borta mår inte bra", "nä det förstår jag, hon är lika vit som lakanet på sängen" svarade han henne. 

 

Jag försökte sova och hoppades på att jag skulle må bättre följande dag. Efter att ha sovit ett tag vaknade jag igen, klockan var kanske runt tolv på natten jag kände något hårt i påsen, som visade sig vara någon slags sten "inte konstigt att jag mått så dåligt" tänkte jag, jag tänkte att magsmärtorna säkert berodde på att stenen satt fast och blockerad. Jag kände att jag behövde gå på toa igen, just då kände jag mig bättre och tog mig långsamt upp ur sängen och började gå emot toan. Jag kände genast att jag var yr, men jag fortsatte ändå till toan. Jag låste och fick den värsta yrselattacken dittills. Jag gav upp försöket att gå på toa och tänkte att jag skulle skynda mig tillbaka till sängen igen. Jag låste upp dörren, öppna den och *pang!* allt blev svart och när jag öppnade ögonen igen visste jag inte vart jag var. Är jag på rummet? toan? vart är jag?!, jag var väldigt yr och tillslut listade jag ut att mitt huvud var kvar inne på toan medan min kropp låg utanför. Det var helt tyst på avdelningen och jag visste inte hur jag skulle ta mig därifrån, skulle jag ropa? försöka ta mig upp själv? Då såg jag att det var en larmknapp på golvet alldeles där jag hade min vänster arm så jag tryckte på den. Det började tjuta på hela avdelningen, den knappen var visst kopplad till storlarmet, jag tyckte det tog långtid innan någon kom, men plötsligt kom all nattpersonal springandes genom korridoren och jag hör en av dem säga "åh, hon har svimmat". Sammtidigt gick larmet från rummet brevid så en undersköterskorna sprang dit. De hjälpte mig upp till sittandes och sa att de skulle hämta rullstolen. Jag berättade att det var en sten i min påse på magen, "det är vanligt" sa hon bara, "men hallå? Så ska det väl ändå inte vara?!" tänkte jag men orkade inte säga något. De kom med rullstolen och hjälpte mig upp i den. Innan jag fick komma tillbaka till sängen igen hjälpte de mig så att jag kunde få gå på toa. 

 

De bädda ner mig igen och sköterska kom in, hon sa att de fortfarande skulle avvakta till morgondagen då de skulle ta prover och se hur jag mådde då. Hon gav mig medicin emot illamåendet och gick ut igen. På vägen ut hörde jag hur damen i sängen bredvid frågade sköterskan om jag hade svimmat. Sedan somnade jag, men  jag vaknade upp ganska snart igen och mådde så fruktansvärt illa, jag ville inte larma eftersom de hade varit inne hos mig så mycket redan. Men tillslut kom yrseln tillbaka och jag kände att jag var tvungen att få mer medicin emot illamåndet. Så jag larmade och in kom sköterska igen, jag sa till henne att jag mådde illa och kände mig yr. "Nä! Nu ringer jag efter doktorn!" sa hon och försvann iväg, en undersköterska kom in och hon såg hur illa jag mådde. Hon tog fram spypåsar och hämtade papper hon blötte med kallt vatten och la i min panna. Sköterskan kom in igen och ganska snart kom en läkare. Hon pratade om att det kunde bero på näringsbrist, jag kände hur jag var på väg att spy men uppfostrad som jag är försökte jag vänta till hon pratat klart. Läkaren sa till dem att de skulle ta blodprover och innan hon hann prata klart började jag spy. Jag höll mig för magen då det kändes som om stygnen gick upp när jag spydde. Läkaren tittade medlidsamt på mig och sa "ja, det är inte lätt", sköterska skyndade sig att sätta en infart i vänstra handen på mig samtidigt som jag spydde, hon tog snabbt prover och sprutade in medicin emot illamånde i infarten. Sedan satte hon ytterligare en infart i högerarmen och gick för att hämta sockerdropp som jag skulle få ha under natten. Jag kan medge att jag var väldigt impad över hur snabbt hon jobbade, det kan inte ha varit lätt att fixa allt det samtidgit som jag låg och spydde. 

 

När jag vaknade följande morgon kände jag mig mycket bättre. Läkaren kom på ronden och meddelade att mitt blodvärde hade sjunkit till 74 (normalt ska det ligga på 120-150 för en kvinna). Efter operationen hade jag haft runt 80-85, men hade då fått blod så att det var upp i 100,så av någon anledning hade det sjunkit igen. Han sa att det kunde bero på en inre blödning och att den kunde ha stannat av sig själv. Han sa att jag skulle få några påsar blod innan de tog nya prover, om det gick ner igen skulle de bli tvugna att skicka mig till röntgen för att lokalisera blödningen. 

 

Jag låg där och kände mig skit, jag ville inte vara där, jag vill inte må dåligt och jag var sur för att allt hade gått så bra och så hände det där. Dagen gick extremt långsamt men jag kände mig bättre och bättre medan jag fick blod. Damen i sängen bredvid sa att hon hade hört mig svimma och sa "jag tänkte nästan slänga mig upp ur sängen för att hjälpa dig, men tänkte att då ramlar nog jag också och då ligger vi där båda två".

Vid 13.30 kom damens man och hon berättade för honom om natten och han sa "ja, jag förstår att hon svimma, så blek som hon var", han tittade på mig och sa "nu har du i alla fall lite färg på kinderna". Mamma och och min pojkvän kom för att hälsa på och jag var bara ledsen hela tiden de var där, mina ögon bara "läckte". Jag ville bara hem, jag ville bara må bra...