Följande dagar kunde jag inte tänka på annat än att jag ville hem. Mitt blodvärde gick långsamt upp och jag fick ännu mera blod. De konstaterade att blödningen hade slutat och att jag inte skulle behöva röntgas men att jag skulle få ligga kvar lite längre. Ögonen bara "läckte", jag vill hem och inte blev det bättre av att den veckan var den finaste på hela sommaren. Jag tyckte synd om mig själv och blev så avundsjuk när jag var inne på facebook och instagram och fick se alla som var iväg och badade, grillade och njöt av det fina vädret medan jag låg där i en säng utan något att göra. 

 

Mamma och min pojkvän kom som vanligt varje dag för att hälsa på, syster och Nathalie kom förbi de också för att underhålla mig. Jag kan inte ha varit det roligaste sällskapet, så fort jag pratade med mamma eller min pojkvän så läckte ögonen utan att jag kunde göra något åt det. Mamma sa att det är okej att tycka synd om sig själv och min pojkvän sa att det är normalt att gråta. Jag tror att det var då någon gång som min hjärna faktiskt insåg allvaret i situationen och kroppen reagerade. Jag hade svårt att förstå att allt detta hände mig och jag ville bara att allt skulle bli som vanligt igen. Mamma och syster tog mig ut på en promenad på onsdagen och det var så skönt att få komma ut i friska luften igen.

 

 

Damen som jag stört mig på den första dagen var faktiskt ett bra stöd att ha, hon sa vid ett tillfälle att "unga flickor som du borde vara uppe och göra piruetter och inte ligga i en sjukhussäng". Hon kallade mig hela tiden för "lill tösen" och hon var väldigt trevlig emot mig. Sköterskan som hade jobbat natten då jag mått så dåligt såg hur jag blev bättre, hon sa att hon skulle jobba på fredagen igen och sa, med glimten i ögat "då vill jag inte se dig här".  

 

Torsdagen den 25/7 blev jag äntligen utskriven! Jag blev så glad! Men jag vart även rädd, jag var rädd för att det skulle hända samma sak som sist jag fick åka hem. 

Vi packade ihop mina saker och jag bad damen lycka till och sa adjö innan vi åkte hem. Denna gång slapp jag komma tillbaka igen...