Tomten vandrade runt i skogen i hopp om att hitta en väg ut. Men efter att ha gått förbi samma stubbe 7 gånger satte han sig på en liten sten för att tänka. Plötsligt hörde han något som prasslade i busken brevid honom. Han flög snabbt upp från stenen och stirrade på busen. Men inget syndes till, -Haha, jag inbilla mig nog bara, sa han och skrattade för sig själv. -Hallå där! Sa en röst bakom honom, tomten hoppade till och vände sig om. På marken framför honom hade en konstig varelse kommit upp ur jorden. -Hjälp! Vem är du?! Vad vill du?!, Skrek han och täckte ansiktet med armarna. -Ta det lungt! Mitt namn är Mulle, du ser lite vilsen ut. Vart ska du? Sa varelsen som visade sig vara en mullvad.

Tomten berättade allt som hade hänt för Mulle, -Och nu står jag här och vet inte hur jag ska ta mig hem. Mulle tittade på honom -Jag kanske kan hjälpa dig, men jag hittar inte så bra ovanför marken. Kanske du skulle kunna följa med mig ner i min tunneln? Men det förståss, du kan ju inte se så bra i mörker. Sa Mulle och såg lite fundersam ut. -Det har du nog rätt i, sa tomten lite sorgsen. -Men tack endå Mulle, sa han och började gå. -Vänta! Sa Mulle, -Jag sa aldrig att jag inte kunde försöka visa vägen ovanför marken. Tomten sken upp i ett leende, -Åh! Tack Mulle det skulle vara jätte snällt om du kunde hjälpa mig! -Ingen fara, sa Mulle nöjd. -Va väntar du på? Sa tomten - Ska vi inte gå? - Hm... näpp. Sa Mulle och skakade på huvudet. -Va? Varför inte? Frågade tomten lite förvirrad. - Middags dax! Sa Mulle och försvann ner i sin tunnel. Tomten tittade efter honom och kände hur hungrig han var. -Tada! Sa Mulle när han hoppade upp ur hålet igen och höll fram en stor hög med maskar. -Åh! Tack sa tomten lite halft illamående. -Nää, fåna dig inte nu, de där är ju mina maskar! Sa Mulle och drog maskarna emot sig. -De här är till dig, sa han och drog fram en säck fylld av bär och nötter.

När de hade ätit sig mätta började de gå för att hitta en väg ut ur skogen...