Tomten och Mulle hade vandrat genom skogen i hopp om att hitta ut. Tomten började tappa hoppet om att de någonsin skulle komma ut ur skogen. -Mat dax! Sa Mulle plötsligt. -Igen? sa tomten. -Javisst serru, äta bör man annars stör man! Sa Mulle glatt. -Nej Mulle, det heter äta bör man annars dör man. -Jaha! Ännu större anledning till att äta då! Sa Mulle som redan hade hunnit plocka fram sina maskar. -Ska inte du äta något? Frågade Mulle. -Nej vi åt ju för 10 minuter sen, inte konstigt att vi aldrig kommer ut ur skogen om vi ska äta hela tiden! Sa tomten lite irriterat. -Men ursäkta mig då! Sa Mulle förnärmat -Du kanske inte vill ha min hjälp, då kan ju du.. Plötsligt hörde tomten ett prassel i närheten -Tyst Mulle! Viskade tomten. -Ska jag var tyst nu också?! Har jag varken rätt att äta eller tala! Skrek Mulle. -Ssch.. Tala inte så högt Mulle det är någon... -Pang- tomten slungades plötsligt mot marken och tuppade av. Långsamt började tomten komma tillbaka till medvetandet, - Hur är det med honom?, sa en okänd röst nära honom. -Åh nej, åh nej, åh nej! Den stackarn är död! Tjöt Mulle. -Jag är väl inte död heller! Sa tomten och satte sig upp. -Du lever! Jag visste det! Sa Mulle och slängde sig på tomten för att krama honom. -Såja Mulle det räcker, sa tomten och puffade undan Mulle. -Åh jag är så hemskt ledsen, sa den okända rösten igen som visade sig tillhöra en stor skogshare. -Så det var du som knuffa omkull mig? Sa tomten anklagande. - Ja, jag är ledsen för det, jag hade lite bråttom. Jag blev jagad av något, jag vet inte vad det var, men jag tror att jag lyckades skaka av mig den. I alla fall mitt namn är Misa, vilka är ni? Sa haren, tomten och Mulle berättade hela historien för Misa. -Hm.. kanske jag kan hjälpa er, jag vet vart skogen slutar. Men det är en bit att gå för några som är så små som ni, sa Misa. -Men om ni hoppar upp på mig rygg så kan jag ta er dit lite fortare! Sa Misa med ett leende. -Åh! Tack det skulle vara jätte snällt! Sa tomten och sken upp som en sol, -Ta mig dit på en gång! -Nej, jag är alldeles för trött för att orka bära er nu. Det får vänta tills imorgon. Sa Misa och la sig tillrätta för att vila. -Va bra! Det är ändå dax för ett mål mat, sa Mulle glatt.