Magnetröntgen

             2013-08-21 @ 18:29:41
Två veckor efter mitt första besök hos kirurgen, var det dax för magnetröntgen. Innan röntgen fick jag varken äta eller dricka så jag var både hungrig och törstig på vägen dit. Jag gick dit tillsammans med min mamma och denna gång behövde jag inte dricka någon kontrastvätska innan undersökningen. De ropade upp mig och jag fick följa med in genom en dörr till en ny korridor medan mamma fick sitta i väntrummet. Sköterskan visade mig till ett litet utrymme med ett skynke, där jag skulle byta om till en papprock. När jag hade bytt om sa hon att undersökningen skulle ta ca 30 minuter, hon frågade mig om jag ville gå på toa först "Ja det skulle nog vara bra" sa jag, hon sa att jag kunde gå på toa ute i väntrummet. Jag bara stod där och tittade på henne och sa, "nä föressten jag klarar mig nog" då jag tyckte att det kändes väldigt jobbigt att behöva gå ut i väntrummet i min pappersrock, jag tror hon förstod. Hon visade mig istället till en personaltoalett längre ner i korridoren. När jag kom tillbaka fick jag gå in i ett rum och sätta mig i en stol, där sköterskan satte en infart i armen på mig. Medan hon gjorde det berättade jag att jag hade cellskräck och att jag hade problem med att känna mig fast, jag sa till henne att jag var rädd för att få panik under undersökningen.
 
Vi gick in i rummet där magnetröntgenmaskinen stod och hon sa till mig att försöka ta det lungt och slappna av under undersökningen. Hon lät mig gå runt och titta på maskinen, den var stor med en ganska smal tunnel rakt igenom, jag kände mig inte så värst bekväm med tanken att jag skulle ligga i den i 30 minuter. Hon berättade att jag skulle få ha huvudet utanför tunneln och jag tänkte att då kanske det känns lite bättre i alla fall. Jag fick hoppa upp på britsen och hon såg till att jag låg bekvämt med en kudde under huvudet och ett stöd under knäna. Hon spännde fast något runt området som skulle röntgas och sa till mig att hålla händerna längst kroppen som hon också spände fast. Hon la en larmknapp i min hand och sa att om det var något jag ville så behövde jag bara trycka på knappen så kunde vi tala med varandra. Hon berättade att maskinen var väldigt högljudd så hon tog fram öronproppar som hon stoppade in i mina öron och satte på mig ett par ljudisolerande hörlurar.
Hon sprutade in kontrast i infarten i min arm och gick ut. Plötsligt hörde jag henne tala i hörlurarna och hon berättade att hon skulle sätta igång maskinen, jag blev riktigt nervös och kände hur pulsen ökade, om det berodde på panik eller på kontrasten vet jag inte men jag kände att jag hellst ville att undersökningen skulle vara över. När hon hade slutat prata kom radion på i hörlurarna, jag tror att det var P3. Maskinen startade och jag åkte in i tunneln, jag kände hur trångt det blev och mina armar trycktes närmare kroppen, jag försökte ta det lungt och konsentrera mig på radion istället. Väl inne i tunneln hörde jag hennes röst i hörlurarna igen och hon fråga om det gick bra, "ja" svara jag och hon meddelade att hon skulle påbörja röntgen. Fast att jag hade både öronproppar, hörlurar och radio på hörde jag ett väldigt högt knakande och surrande från maskinen, när hon sa att maskinen var högljudd så menade hon verkligen högljudd! Jag låg där och försökte att inte tänka på att jag var fast i ett en trång liten tunnel och konsentrerade mig på radion. Det var en debatt mellan en kvinna från organisationen Femen och en annan kvinna som tyckte att deras nakenattack i en moské i Stockholm sågs som rasistisk. Efter en stund tystnade maskinen och sköterska frågade hur det gick för mig, innan den satte igång igen. En stund senare hade en halvtimme gått och jag fick komma ut ur tunneln igen. När jag gick därifrån tänkte jag att det var skönt att det var över...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback