Några dagar efter förra mötet med kirurgen kom oron. Jag blev rädd för operationen, "tänk om jag inte vaknar igen!". Jag minns en kväll när jag skulle sova hos min pojkvän, plötsligt kom rädslan och oron. Jag berättade för honom att jag var rädd, jag sa att jag var rädd för att sövas, jag var rädd för att det skulle hända något, jag var rädd för att inte ha någon kontroll. Tårarna bara rann. Han lungnade mig bäst han kunde och sa till mig att läkarna vet vad de gör, jag tyckter synd om honom att han fick stå ut med min panik. Jag förstår att det inte kunde vara lätt för honom heller, han sa att han är inte orolig om inte jag är orolig, det var först när jag började oroa mig som han också började oroa sig. Jag var rädd för att förlora livmodern och därmed alla chanser att få barn, han lugnade mig och sa att det viktigaste var att jag blev frisk, inget annat spelade någon roll och vi kunde ju faktiskt adoptera i värsta fall. Jag var orolig för stomin, jag tyckte att den var äcklig, att jag skulle vara äcklig som hade den, även om jag visste att den bara skulle vara tillfällig. Tanken på att någon skulle skära i mig var läskig, kirugerna är ju inte mer än människor och även de kan göra misstag. Jag blev ledsen av tanken på att jag skulle ha ärr på magen resten av mitt liv, även om de med tiden skulle blekna. Jag har alltid velat vara perfekt. Men min underbara pojkvän sa att det spelar ingen roll hur jag ser ut bara jag blir frisk igen, han brydde sig inte om något annat, han sa till mig att jag är perfekt hur jag än är. Det kändes bättre, men kunde jag själv acceptera mig med ärr och stomi på magen? Just då var det svårt för mig att acceptera det, allt kändes bara så otroligt jobbigt. Men en sak visste jag och det var att oavsett skulle jag ta mig igenom det och det som inte dödar en, gör en starkare. Jag skulle klara det och bli starkare! Jag tänkte banne mig inte ge upp!