Det var mycket som behövde fixas innan operationen. Jag var tvungen att att gå till vårdcentralen för att lämna blodprover, fundera  ut vad jag skulle ha med mig, plugga inför tentan på sommarkursen, kontakta försäkringsbolaget, men det jobbigaste var nog att behöva meddela alla om att jag skulle opereras och varför. Allt var väldigt rörigt just då och jag ber om ursäkt om jag missade att höra av mig till någon, det var många tankar som snurrade runt och så mycket som behövde fixas. 

När jag testade att ha på mig stomibandaget kände jag att "detta ska jag nog klara av", fast det kändes fortfarande väldigt jobbigt. Jag upptäckte att det var svårt att dölja den under kläderna och jag skulle bli tvungen att tänka på vad för kläder jag tog på mig. Jag ville ju att kläderna skulle dölja stomibandaget som mycket som möjligt. Så jag och min pojkvän gick på jakt efter nya, bekväma kläder som inte satt åt för mycket. Så mjukisstilen verkade få bli min nya stil ett tag framöver.

Nästa besök på sjukhuset var till stomiterapeuten och narkosläkaren. Även denna gång följde min mamma och min pojkvän med mig som stöd. Först skulle jag träffa stomiterapeuten jag tidigare hade mött vid förra besöket. Hon frågade om det hade gått bra med testsetet som jag fick med mig hem och om jag hade fått någon reaktion av limmet. Jag sa att allt hade gått bra och att jag inte hade fått någon reaktion alls av limmet. Hon ställde lite frågor och undrade om jag var villig att ställa upp i en vetenskaplig undersökning som gjordes bland patienter som fått diagnosen ändtarmscancer. Jag fick läsa igenom ett avtal och bestämde mig för att delta i studien. Hon berättade att jag skulle få hem ett formulär med frågor som jag skulle fylla i innan operationen. Sedan frågade hon om jag hade några frågor till henne, jag frågade henne lite allmänt om stomin innan det var dax att träffa narkosläkaren.

En sköterska tog med oss till operationsavdelningen, där vi fick vänta på att jag skulle bli uppropad. Ganska snart kom en narkosläkare och ropade upp mig, vi följde med honom in på ett rum och han undrade hur jag mådde och ställde en mängd frågor till mig. Han sa att operationen skulle ta cirka 4 timmar, vilket är en ganska lång operation. Han frågade om det var något jag undrade över, och jag sa att jag var väldigt nervös inför att sövas. Han frågade mig vad det var jag var nervös för, jag sa att jag var nervös för att något skulle hända. Han förklarade att nu för tiden är det väldigt säkert att sövas då det finns bättre metoder och mediciner än förr. Jag började känna mig lugnare. Han berättade även att det skulle finnas en person som enbart såg till att jag mådde bra under operationen, vilket kändes tryggt. Jag var inte lika rädd för att sövas efter att jag pratat med honom. Han försökte småprata lite med mig och frågade om jag skulle göra något speciellt sista veckan innan operationen, mitt svar var nej och så var det försöket till småprat över. Vi gick hem och jag var inte längre lika rädd för operationen...