Bakslag
2013-09-06 @ 08:26:00På avdelningen tyckte det att min rehabilitering gick fort fram och de trodde att jag skulle få komma hem på måndagen den 22/7, det vill säga 6 dager efter operationen. Under helgen blev det olidligt att ligga där, tristessen var stor och jag ville bara hem, jag kunde inte vänta på att det skulle bli måndag!
På söndag morgon kom en sköterska in för att se hur jag mådde. Hon sa att hon skulle tala med läkaren och se om jag kunde få komma hem redan samma dag! Efter lunch kom hon in igen och meddelade att jag skulle få permission under natten och att jag skulle komma tillbaka på måndag morgon för att bli utskriven. Jag var så glad! Mamma hade precis kommit när hon meddelade det så hon började packa ihop mina saker medan jag ringde mig pojkvän för att be om skjuss hem. När vi hade packat ihop allt gick vi ner till entrén för att vänta på skjuss hem. Jag kände mig orolig på vägen ner och hade en jobbit känsla i kroppen.
På vägen hem bad jag min pojkvän att åka förbi Max för att köpa pommes frites, jag var sjukt sugen på det av någon anledning. När vi kom fram till våran parkering så började vi fundera på hur jag skulle ta mig upp för trapporna, med tanke på att jag var så stel. Men jag tänkte att "det här ska nog gå!", så jag kämpade mig upp för trapporna och det tog en väldans lång tid, men upp kom jag!
Känslan av att få komma hem igen var underbar! Min syster kom hem till mig och det första vi gjorde var att sätta oss i sängen och spela tvspel (Minecraft). Efter några timmars nördande var det dax att äta, mamma meddelade att maten var klar (sill och potatis, mums!) så vi stängde av spelet. Jag gick ut till köket för att hämta mat och sen gick jag in i vardagsrummet för att sätta mig. När jag satte mig ner på soffan började jag känna en konstig smärta i magen och jag mådde inte alls bra. Jag la mig ner på soffan för att vänta på att det skulle gå över. Precis då kom min kompis Nathalie men jag kunde inte ta mig till dörren så syster fick öppna och släppa in henne. Jag sa att jag hade ont och behövde ligga ner ett tag. Men det blev inte bättre, så mamma ringde till avdelningen och de sa att jag skulle ta mina smärtstillande lite tidigare, vilket jag gjorde. Vi väntade ett tag till men jag mådde fortfarande dåligt, tillslut sa jag till mamma att hon skulle ringa avdelningen och säga att jag skulle komma tillbaka igen. Medan hon ringde tänkte jag att jag skulle gå ut till hallen för att ta på mig skorna. Väl ute i hallen kände jag att "nu svimmar jag" så jag skyndade min in i mammas rum för att lägga mig på sängen. Jag började skaka och känna mig mer och mer svimmfärdig. På avdelningen sa de att jag skulle komma in och mamma sa "ja, vi hoppas på att vi kan få ner henne för trappen bara" med tanke på att jag var så svimmfärdig. De sa att om det inte gick så fick vi ringa efter en ambulans. Syster sa då att "då kommer du få veta hur det är att åka ambulans". Men envis som jag är sa jag till mamma och jag skulle försöka ta mig ner själv. Medan vi väntade på att min pojkvän skulle komma och hämta mig låg jag på sängkanten och mådde så fruktansvärt dåligt, jag skakade och grät, jag tyckte lite synd om min kompis som just hade kommit, hon har sagt nu i efterhand att det var läskigt att se mig så, då jag vanligtvis är pigg och glad.
Efter en kort stund kom min pojkvän, han hjälpte mig ut till trappen och jag höll på att svimma på vägen ner för första trappen, jag sa "jag svimmar, jag svimmar!" och satte mig ner "det går inte" tänkte jag, men nej! Jag skulle banne mig ta mig ner för de jäkla trapporna! Jag vila en stund och sen var det nästa trappa och samma sak igen. Sedan var det bara en trappa kvar innan vi var nere, jag kämpade mig ner för den och jag ville bara komma till bilen så fort som möjligt. Vägen från porten till parkeringen har aldrig varit längre! Jag var tvungen att vila flera gången och mamma sa "böj dig ner" när jag höll på att svimma igen. Men inte kunde jag böja mig ner med tanke på att jag var ny opererad med magont och stel i hela kroppen.
Tillslut tog vi oss till bilen och jag satte mig ner. "Jag klara det!" tänkte jag, jag var helt kallsvettig och slut efter den korta promenaden hemifrån till parkeringen.
Vi gick av bilen och mamma och min pojkvän fick hålla i mig för att jag inte skulle kollapsa på vägen upp till avdelningen. I hissen påväg upp kände jag att jag höll på att svimma igen och tänkte "snart där, snart där". Vi kom upp till avdelningen och en sköterska tog emot oss vid dörren, hon frågade om jag behövde en rullstol, jag nickade och hon sprang iväg för att hämta en. Jag satte mig i rullstolen och hon berättade att de hade gett bort mitt rum till en annan patient och att jag istället skulle få ligga i ett delat rum ("f*n!"). Hon rullade in mig på rummet och sa att min rumskamrat snart skulle vara tillbaka. Jag fick lägga mig i min säng och sköterskan hämtade mer smärtstillande till mig. Hon sa att de inte tänkte göra så mycket, utan bara avvakta och ge mig smärtstillande. "Va f*n då!" tänkte jag "fattar de inte att jag mår skit?!". Mamma och min pojkvän gick och jag blev lämnad själv igen. Efter en stund kom det in en dam tillsammans med sin man. Hon hälsade och sa "jag är en väldigt pratsam tant, så om du vill tala är det bara att säga till". Hon sa att så små flickor som jag inte skulle behöva ligga inne på sjukhus, hennes man sa "hon ser ut som ett lakan" om mig. Jag bara låg där och lyssnade på dem när de talade. Sedan följde natten som kom att bli en av de värsta nätterna i mitt liv...
Kommentarer
Trackback