Smärtchock

             2013-08-20 @ 17:58:00
Ungefär en vecka efter röntgenundersökningen fick jag komma till kirurgmottagningen på sjukhuset. Jag gick dit tillsammans med min mamma och min pojkvän. En sköterska kom och visade oss in i ett rum där vi skulle vänta på läkaren. Efter en kort stund kom läkaren in tillsammans med en underläkare för att prata med oss om vad som skulle komma att hända. Han talade om att det skulle bli en operation, troligtvis den 16/7, innan dess skulle jag göra en magnetröntgenundersökning. Han berättade att de skulle ha en konferens den 3/7 och då bestämma hur de skulle gå tillväga. Han sa att beroende på vad de skulle få för svar från röntgen på vart tumören/polypen satt i tarmen skulle jag kunna få en tillfällig stomi (påse på magen). Han berättade även att om tumören satt vägg i vägg med livmodern och om den hade växt ihop med livmodern skulle även livmodern behöva opereras bort, vilket skulle innebära att jag inte skulle kunna få några egna barn. När han sa detta kändes det som ett slag i magen och jag ångrade att jag inte skaffat barn tidigare. Att inte ha den möjligheten skulle vara riktigt jobbigt för mig, då jag länge velat ha barn och verkligen sett fram emot att en dag få egna barn. Vi frågade läkaren om vad vävnadsproverna från koloskopin hade visat och han sa då att de såg godartade ut, men med cellförändringar. Han berättade att proverna var väldigt ytliga och att det längre ner i tumören skulle kunna vara elakartat. Han sa att de skulle behöva ta nya, djupare prover med hjälp av rektoskopi, då de även skulle kunna titta på vart tumören satt och hur den såg ut.
 
Rektoskopin skulle genomföras direkt och min mamma och min pojkvän fick lämna rummet. En sköterska som skulle vara med under undersökningen kom in och jag fick lägga mig på britsen så att de skulle kunna genomföra undersökningen. Det var underläkaren som skulle genomföra rektoskopin, med assistans av kirurgen. Sådana här undersökningar känns för mig väldigt obehagliga, men jag visste att det bara var att lida igenom den. Den kunde väl inte vara värre än koloskopin? De påbörjade undersökningen och det var så extremt obehagligt och gjorde ännu ondare än koloskopin. Det kändes som om jag hade extrem mensvärk, och då menar jag extrem, och jag bara skrek rätt ut. Alla muskler i kroppen spände sig, "jag kommer att svimma!" tänkte jag och började skaka av smärta. Jag ville bara att det skulle vara över, det kändes som en evighet. Kirurgen fick ta över undersökningen, då jag antagligen skrämt livet ur underläkaren (hon var nog inte beredd på min reaktion). Till slut var de klara med undersökningen, "Du kan blöda en del nu eftersom de har tagit prover" sa sköterskan och visade mig till toaletten. Jag satte mig ner och det bara forsade ut blod, mer än jag någonsin tidigare varit med om och jag kände mig svimfärdig. Jag kom ut igen och sköterskan hämtade min pojkvän och min mamma.
 
Vi satte oss ner för att prata med läkarna som undersökt mig. Kirurgen berättade att tumören hade en bas på ca. 6 cm, vilket är ganska stort, och att den satt ungefär 12-13 cm upp. Han berättade att han var specialist på att avlägsna stora polyper i tarmen utan att göra en operation genom buken och att han istället går in via ändtarmsöppningen och avlägsnar tumören därifrån. Han trodde till en början att det var ett sådant ingrepp som skulle komma att bli aktuellt för mig, men med tanke på hur stor tumörens bas var och tumörens position var det nu mer troligt att de skulle behöva avlägsna den genom en vanlig operation. Han berättade även för min mamma och min pojkvän om undersökningen och att jag hade fått en smärtchock. Under hela tiden han pratade uppfattade jag i princip ingenting, utan tänkte istället hela tiden "Jag vill gå, jag vill gå, jag vill gå...". Till slut var mötet äntligen över och vi fick gå. Jag kände att det var mer blödningar på väg och skyndade mig till en toalett, då det kom ut lika mycket blod som förra gången. Jag kände mig väldigt ynklig och klen, så mamma sa till mig att pigga upp mig med en glass. Det blev en McFlurry...

Datortomografiröntgen

             2013-08-19 @ 18:53:00
Efter någon vecka fick jag hem en remiss till röntgen där det stod att jag skulle genomgå en datortomografiröntgen av buk och bröstkorg. Jag gick dit och fick en kanna med kontrastvätska av kvinnan i receptionen som jag skulle dricka under två timmars tid. Jag var ganska nervös eftersom, vad jag hade förstått, så skulle jag få åka in en trång tunnel där jag skulle få ligga helt stilla under en längre tid, vilket oroade mig eftersom jag har cellskräck och får panikkänslor om jag är fast i ett trångt utrymme. 
 
Efter cirka två timmar kom en sköterska och ropade upp mig och jag följde med henne in i ett rum med en stor röntgenmaskin. Men den såg inte riktigt ut som jag hade trott, istället för en lång tunnel så såg den mer ut som en jättestor donut med en brits igenom och genast känndes det mycket bättre. Sköterskan visade mig in i ett litet rum där jag fick byta om på överkroppen, eftersom både bh:n och linnet hade metalldetaljer på sig (vilket man inte får ha när man genomför undersökningen). Jag bytte om och kom ut igen och fick lägga mig på britsen, sköterskan satte en infart i armen på mig (där hon skulle spruta in kontrast) och förklarade att jag var tvungen att ligga helt stilla under undersökningen och ha armarna över huvudet. Hon förklarade att maskinen skulle föra britsen fram och tillbaka genom röntgenmaskinen och att undersökningen skulle ta cirka 10-15 minuter. Hon berättade även att när hon sprutar in kontrastvätskan kan man känna sig väldigt varm och få en känsla av att man kissar på sig, "läskigt" tänkte jag. 
 
Sköterskan lämnade mig på britsen och gick in i ett rum och maskinen startade. När jag låg där såg jag att de hade satt bamseklistermärken i "taket" av maskinen, då hade jag något att fästa blicken på i alla fall. Efter någon minut kom hon ut igen och sa att hon skulle spruta in kontrast i armen på mig och att sa att jag skulle hålla armen, med infarten i, rakt upp i luften för att det lättare skulle gå ut i kroppen. När hon sprutade in kontrasten så kände jag hur den färdades genom armen och hur jag blev helt varm i kroppen, det var väldigt obehagligt och så fick jag känslan av att jag kissade på mig. Jag tänkte att det var en jäkla tur att hon förvarnade mig, annars hade jag nog fått panik och skämts ihjäl då jag skulle trott att jag kissade ner hela britsen. Jag åkte in och ut i maskinen några gånger och sen var det klart! Jag fick byta om och sköterskan sa att det skulle ta cirka 2 veckor innan bilderna var klara. Jag gick hem och tänkte "det där var ju inte så farligt"...
 
 
 
 
 
 

Akuten

             2013-08-19 @ 15:31:19
Dagen efter koloskopiundersökningen märkte jag att det hade börjat blöda väldigt mycket, mer än vanligt. Det fortsatte under hela dagen och till slut sa både min mamma och min pojkvän till mig att jag borde åka in till akuten och kolla upp det. Jag åkte in till akuten på kvällen, tillsammans med min pojkvän, där jag blev inledd i ett rum där jag fick lägga mig på en säng medan de tog blodprover på mig och satte en infart i armen. Sköterskan ställde frågor om blödningarna och sa att jag skulle säga till om det blödde mer. Hon frågade mig sedan om jag klarade av att gå själv in till ett annat rum, eller om jag ville bli skjutsad i sängen. Jag valde att gå själv. Jag blev visad till ett rum där jag skulle vänta på en läkare. Jag och min pojkvän försökte underhålla oss bäst vi kunde i det lilla rummet och efter någon timme kom en sköterska och knackade på. Hon meddelade att det var någon kille där ute som frågade efter mig. Vi sa till henne att hon kunde låta honom komma in. Sköterskan informerade då att man bara fick ha en person med sig, men att han kunde få komma in en liten stund. Det visade sig vara en av min pojkväns kompisar som ville se hur det var med oss. Han tyckte att läkaren borde komma snart och han underhöll oss en stund innan han gick igen. Några timmar senare, närmare bestämt klockan två på natten, kom till slut läkaren. Hon gjorde en snabb undersökning och sa att det verkade helt normalt och att jag kunde få åka hem igen. Runt tre var jag hemma igen och visste att jag bara skulle få sova några timmar innan det var dags att gå upp och ta mig till skolan... 
 
 

Cancer?

             2013-08-18 @ 20:15:00
Den första jag berättade det för var självklart min pojkvän direkt efter undersökningen, men orden kom ut i en enda röra och både jag och han blev förvirrade. Det var ett riktigt chockbesked som ingen av oss var beredda på, vi var ju helt inställda på att det skulle vara Chron. Jag ringde min mamma och min syster innan jag ens hunnit smälta vad det var de faktiskt hade sagt att de hade hittat. Jag berättade att jag  hade en tumör och att jag skulle behöva opereras. Det blev nog ett chockbesked för dem också. När jag efter en stund smält det hela började jag googla på polyper och hamnade åter på 1177s hemsida där det stod och tjocktarmscancer och ändtarmscancer, jag tyckte fortfarande att det verkade konstigt att jag hade något av det då jag är så pass ung jämnfört med vilken åldersgrupp det oftast drabbar. Jag läste någonstans att det var ca 50% som överlever ändtarmscancer och det var då det började sjunka in och jag drabbades av panik och bara grät. Jag ringde min pojkvän som försökte lugna ner mig och sa att "det kan lika gärna vara godartat", jag blev lite lugnare. Men oron fanns fortfarande där, jag kunde ju faktiskt ha cancer...
 
 

En jättestor polyp

             2013-08-18 @ 11:53:00
Efter förra besöket gick det rätt snabbt. Jag fick en tid på endoskopimottagningen där en ordentlig undersökning av tarmen genomfördes. Inför besöket var jag väldigt nervös, jag var rädd att det skulle göra ont och hela situationen kändes obehaglig. Jag kom dit morgonen den 28 maj och jag hade med mig min pojkvän som stöd, men han stannade i väntrummet. Jag fick börja med att byta om till en sjukhusrock och blev sen visad till ett rum där jag fick sätta mig på en säng och vänta. Jag fick information om undersökningen och sen kom en sjuksköterska och satte en infart i armen, ifall jag skulle behöva smärtlindring och/eller lugnande under undersökningen. Jag fick sen gå in i undersökningsrummet där jag fick träffa kvinnan som skulle genomföra undersökningen och en sköterska som skulle assistera med smärtlindring. Jag fick ännu en förklaring om hur undersökningen skulle gå till och blev tillfrågad ifall jag behövde smärtstillande eller lugnande. Eftersom jag inte är så mycket för läkemedel sa jag till dem att det inte behövdes, jag ser nämligen mig själv som smärttålig så jag antog att det inte skulle behövas. 
 
De påbörjade undersökningen och jag kände att det här går ju ganska bra, men några sekunder senare höll jag på att svimma av smärta och det svartnade för ögonen. Jag skrek rätt ut och sköterskan skyndade sig iväg med fladdrande armar för att hämta smärtstillande. Medicinen gjorde mig yr och det kändes lite bättre och de fortsatte undersökningen, tills jag skrek rätt ut igen och sköterskan skyndade sig åter iväg med sina fladdrande armar. Jag fick mer medicin och det kändes som att den hjälpte, men inte så mycket som den kanske borde ha gjort. Undersökningen fortsatte och jag led mig igenom den och önskade bara att den kunde ta slut. 
 
Plötsligt frågade kvinnan som genomförde undersökningen hur gammal jag var, jag sa att jag var 25 år och hon verkade fundersam. Hon visade mig vad hon såg på skärmen, det jag såg var något som liknade en stor, äcklig, mörk knöl och min första tanke var "Det där kan inte vara bra!". De avslutade undersökningen och tog mig till ett rum där jag fick vila en stund. Kvinnan som undersökt mig kom in efter en stund och verkade irriterad när hon pratade. Hon berättade för mig vad det var hon hade sett, att hon inte kunde se några tecken på Crohns sjukdom (som var det som skulle undersökas), utan berättade att det hon hade visat mig på skärmen var en jättestor polyp. Hon berättade att den var för stor för att kunna avlägsnas direkt, vilket de annars kan göra med mindre polyper. Hon gick därifrån och lät mig vila en stund till innan hon kom tillbaka igen. När hon kom tillbaka frågade jag henne vad en polyp egentligen är för något, eftersom ordet inte sa mig så mycket. Hon förklarade då för mig att det är en tumör som de hade tagit prover på och skickat iväg på analys för att se om den var godartad. Jag fick också information om att polypen skulle behöva opereras bort och att jag troligtvis skulle få en tillfällig stomi, det vill säga en påse på magen, under tre månader efter operationen. Hon sa att om vårdcentralen hade skickat mig tidigare hade det blivit mycket enklare, eftersom de då hade kunnat ta bort polypen på en gång. Hon var uppenbart irriterad över hur vårdcentralen hade skött detta. Hon sa att hon skulle skicka en remiss till kirurgen och att jag vid nästa möte borde ha med mig någon in.
 
Efter det här mötet var det många tankar som rörde sig i huvudet. Ett par av de första tankarna som dykt upp direkt när hon yttrade ordet tumör var "hur länge har jag kvar" och "jag kommer att dö". Under de kommande dagarna var det många tankar som blandades med oro och ångest. Min hjärna började planera inför att jag kommer dö, jag funderade över allt som behöver göras innan dess. Det var också många tankar kring hur jag skulle berätta det här för alla...

Chrons sjukdom

             2013-08-17 @ 16:06:00
Trots medicineringen mot hemorrojder fortsatte blödningarna att komma och gå i perioder. Jag började bli mer och mer osäker på om det verkligen var hemorrojder, med tanke på att de inte hade sett några under någon av undersökningarna och hemorrojder borde väl inte blöda så mycket? Under den här perioden hade jag inte så mycket tid att tänka på vad det kunde vara, det var mycket med skolan och de hade ju faktiskt sagt att det inte var något farligt. Tillslut började det blöda mer än någonsin och jag kunde inte längre bara gilla läget. I april 2013 sökte jag tillslut igen för blödningarna och fick då en akuttid på vårdcentralen, då jag fick träffa en läkare. Läkaren tyckte att "det var väldigt alarmerande" och ville undersöka mig ordentligt. Jag blev den här gången kvar på vårdcentralen i flera timmar då han genomförde undersökningar, tog blodprover och kontaktade endoskopimottagningen på sjukhuset då han misstänkte att det kunde vara Crohns sjukdom. De ville att han skulle genomföra en rektoskopi för att se om han såg någon blödning. Han tyckte sig se två småblödningar i tarmen och skickade en remiss till endoskopimottagningen...
 
 
 

Hemorrojder?

             2013-08-16 @ 19:51:00
Under båda de tidigare besöken hade det pratats om att det skulle kunna vara hemorrojder, så jag tänkte att det kanske kunde vara det iallafall och att det var därför det blödde. Det fortsatte att blöda och under 2012 sökte jag igen, men den här gången för smärtor i magen. Läkaren som hade upptäckt att min blindtarm ömmade sa att det vore bra att vara uppmärksam på den smärtan och att jag skulle söka vård om jag fick ont. Jag fick den här gången träffa en ung tjej som var ganska nyutbildad som läkare. Hon undersökte mig och blödningarna kom på tal. Hon ville då göra en undersökning med proktoskop, vilket hon gjorde direkt. Hennes diagnos blev hemorrojder, fast hon inte kunde se några under undersökningen, och skrev ut medicin för det...
 
Ett proktoskop
 

Väldigt intressant

             2013-08-15 @ 20:37:00
Efter att jag fått mina provsvar från första besöket kände jag fortfarande att det det var något som var fel, men jag vågade inte söka igen då det senaste mötet blev otrevligt och jag kände mig dumförklarad för att jag ens hade sökt vård. Blödningarna lugnade ner sig, så jag tänkte att det där vad-det-nu-var-för-något hade gått över, varför skulle jag då söka igen? Tiden gick och jag tänkte inte så mycket mer på det.
 
Några månader senare började det blöda igen, rejält den här gången och jag blev rädd. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle ta mig till akuten direkt, men jag hade ingen möjlighet att ta mig dit då det var mitt i natten och ingen som kunde skjutsa. Blödningarna slutade igen, men jag ville ändå söka vård. Jag fick en ny tid på vårdcentralen och denna gång fick jag träffa en läkare och inte en distriktssköterska. Han tog mig mer på allvar och genomförde en mer ordentlig undersökning och tog fler blodprover. Läkaren kunde inte hitta något fel, mer än att min blindtarm var öm. "Väldigt intressant" var vad han sa om detta. Han föreslog att det skulle göras en koloskopi (eller "kolonoskopi" som han sa), och även detta var "väldigt intressant". Jag tyckte det lät bra att få göra en så ordentlig undersökning, men fick aldrig hem någon kallelse...
 
Väldigt intressant?
 
 
 

Du äter för mycket chips

             2013-08-14 @ 21:26:26
För drygt två år sedan började den här resan, men jag visste inte då hur jobbig just den här resan skulle bli. Det började med att jag upptäckte blod i toaletten, vilket gjorde mig fundersam eftersom jag aldrig varit med om det tidigare. Jag googlade och kom till slut in på 1177s hemsida där jag klickade runt och läste om alla möjliga saker det kunde vara. En tanke som slog mig när jag läste var att det skulle kunna vara cancer, ändtarmscancer närmare bestämt, eftersom det var det som stämde bäst överens med mina symptom. När jag sen såg att det var personer över 70 som fick detta tänkte jag att det nog inte kunde vara det iallafall. Men det som stod om blod i toaletten var att man skulle söka vård för det direkt.
 
Jag tog kontakt med vårdcentralen ganska omgående och fick en tid. På vårdcentralen fick jag träffa en dam som verkade väldigt skeptisk redan från början. Hon ställde frågor om mina matvanor och hon antog att jag åt dålig och fet mat. "Du äter för mycket chips" sa hon till mig, fast jag redan hade berättat för henne att jag sällan äter chips eller annan fet mat. Hon undersökte mig och jag fick lämna blodprover innan jag gick hem. Ungefär en vecka senare fick jag ett brev hemskickat där det stod att proverna såg bra ut och att jag borde ändra mina matvanor, det var även då jag fick veta att damen som undersökt mig inte var läkare utan distriktssköterska (vilket gjorde mig arg). Det visade sig att just under den här perioden hade vårdcentralen inga läkare till sitt förfogande då de allihop hade sagt upp sig...
 
 

Tankeställare

             2013-08-07 @ 23:05:00
Under tiden som jag har haft den här bloggen så har jag skrivit om relativt obetydliga saker jämfört med vad jag nu går igenom. På en sommar ställdes mitt liv upp och ner, sommaren 2013 blev aldrig som planerat, jag skulle resa, bada, grilla och träffa vänner. Men så blev det inte, isället tvingas jag att lida igenom sommaren med oro, ångest och utan kontroll över vad som ska hända mig. I slutet av maj hittades en tumör i min tarm och senare fick jag reda på att jag hade cancer. När beskedet kom så fattade jag nog inte riktigt vad det var de sa egentligen, det kom mycket senare, men en sak vet jag och det är att mitt liv är förändrat och att alla småsaker som jag tidigare har irriterat mig på  bara är just småsaker som inte är värt att lägga för mycket energi på. 
Jag tänkte inför en ny kategori på min blogg som heter "Från chips till cancer" där jag kommer att berätta om min resa från hur det började till hur det är nu. Tanken är att berätta min historia och samtidigt ge tips och råd till andra personer och anhöriga som är i samma situation. Jag hoppas på att kunna hjälpa andra som har det jobbigt och samtidigt få skriva av mig.

Nyare inlägg