Jag kunde inte påbörja hormonbehandlingen direkt utan var tvungen att vänta till rätt dag, vilket innebar att det tog ungefär en vecka efter besöket på fertilitetsenheten (21/8) innan jag påbörjade behandlingen. Vilket bara var bra för det innebar att min pojkvän antagligen skulle hinna hem i tid. Det hade blivit en massa krångel mer min pojkväns hemresa då han skulle kommit hem runt den 24/8, men fick reda på att han inte skulle kunna komma hem då. Istället så kunde han bli tvungen att vänta till den 8/9, då det gick få flyg därifrån till Sverige. När jag fick reda på det blev jag väldigt ledsen, "j*vla skit!" tänkte jag och tyckte att det var typiskt. Jag ville faktiskt helst frysa ner embryon eftersom det verkade vara en säkrare metod än att frysa ner ägg. Men det var som det var och inte kunde jag göra något åt det. Några dagar senare fick jag reda på att min pojkvän hade fixat en flygbiljett till den 28/8 (men då från en annan stad som låg 6 timmar bort). Åh jag blev så glad när jag hörde det! Det innebar att han kanske skulle komma hem i tid. De första dagarna klarade jag inte av att ta sprutorna själv, utan det fick mamma hjälpa mig med. Sprutorna skulle tas 21.00 varje kväll innan jag gick och la mig. Det tog 4 dagar innan jag ens testade att ta sprutorna själv, sen tog jag mig i kragen och gjorde det. Mamma skrattade åt mig då jag inte klarade av att titta när jag stack in sprutan, utan tittade bort istället. 

 

Nästa besök på fertilitetsenheten var tisdagen den 27/8, cirka en vecka efter att jag påbörjade hormon-behandlingen, då ville de titta med ultraljud för att se om det hade utvecklats några äggblåsor. Då såg de att det hade utvecklats cirka 10 äggblåsor, men att de inte var riktigt mogna än för att plockas. Jag kan ju berätta att det inte är något vanligt ultraljud de tittar med för att undersöka äggstockarna, utan de använder en ultraljudsstav som de för upp i snippan för att komma åt äggstockarna (väldigt obehgligt!). Så det här med att vara pryd fick jag skita i helt enkelt, men som tur var så var den en kvinna även denna gång som undersökte mig. Jag fick en ny tid för ett nytt ultraljud redan samma fredag (den 30/8) för att se om de hade hunnit mogna till sig tills dess. Följande dag kom min pojkvän hem, och följde med mig till fertilitetsenheten den 30/8. Vid det besöket konstaterade hon som underökte mig att äggblåsorna hade blivit större och flera hade börjat mogna, men att det än var för tidigt för att plocka ut dem så hon gav mig en tid den 4/9, jag fick även instruktioner om att öka hormondosen för att de skulle utvecklas snabbare. Efter undersökningen fick min pojkvän lämna blodprov och skriva på papper innan vi fick åka hem. 

Varje gång jag skulle göra ett ultraljud tyckte jag att det var konstigt att man skulle gå bakom ett skynke för att ta av sig, jag menar man ska ju ändå ligga där i en gynstol och visa upp allt, så varför skulle jag då gömma mig när jag tar av mig? Detta förstog jag mig aldrig på förrän följande besök! När läkaren kom och ropade upp mig tänkte jag bara "Åh j*vlar! Det är en man!" jag var helt inställd på att det bara skulle vara kvinnor som undersökte mig så att det plötsligt stod en man där var lite av en chock! Denna gång gick jag bakom skynket och var noga med att han inte kunde se in. Sedan smög jag mig till gynstolen och satte mig, jag tvekade väldigt innan jag vågade slänga upp benen, men det var bara att bita ihop och göra det. (Vid det laget hade väl halva sjukhuset sett mig naken! Eller nää, nu överdrev jag kanske lite.) Men det gick ju det med men det kändes bra obehagligt kan jag säga. Han sa att äggblåsorna såg bra ut och att de skulle kunna plockas redan samma fredag (dvs, den 6/9). Han hade sett 12 mogna blåsor och han frågade hur vi ville göra med dem. Om vi ville dela upp att befrukta hälften av äggen och frysa ner andra hälften eller om vi vill ha embyon av alla. Vi sa att vi ville ta hälften hälften. 

 

Så kom dagen för äggplockning! (Det låter ganska kul med ordet "äggplockning", som om man var en höna eller nåt.) Jag gick dit tillsammans med min pojkvän, som även han skulle lämna sitt bidrag. När vi kom dit fick jag gå in i ett rum och byta om till sjukhusskjorta och långstrumpor innan jag fick lägga mig i en säng. Jag fick en infart insatt i armen och smärtstillande innan jag skulle in i "äggplockningssalen". Sedan kom sköterskan och hon och min pojkvän hjälptes åt att rulla iväg mig till salen. Sängen ställdes utanför salen och jag fick komma in och lägga mig i en gynstol. I salen fanns det en kvinnlig läkare som skulle plocka ut äggen, sedan fanns en sköterska som skulle ge mig smärtstillande och en tredje sköterska som höll koll på provrören och skickade in dem genom en lucka i väggen när de var fulla, till ytterligare en sköterska som satt med mikroskop och räknade hur många ägg det var och bakom mitt huvud satt min pojkvän som stöd. För att ta ut äggen så skulle läkaren använda sig av en likadan ultraljudsstav som vid de tidigare undersökningarna, enda skillnaden var att längst ut på den här ultraljudsstaven fanns en nål som hon skulle sticka igenom slidväggen och vidare in i äggstocken och äggblåsorna. Sedan skulle hon suga ut innehållet i blåsorna med nålen för att få ut äggen, det som sögs ut ur blåsorna hamnade i provrören som skickades in till sköterskan med mikroskop.

Läkaren började med att tvätta rent och fixa med lokalbedövning innan hon påbörjade äggplockningen.Snett framför mig fanns en skärm där jag skulle kunna se allt som läkaren såg med ultraljudet. När hon började med äggplockningen så var jag livrädd för att det skulle göra ont, men jag kände faktiskt ingenting! Det gick hur bra som helst, tills hon skulle börja med andra äggstocken, den kändes kan jag säga! Men sköterskan bredvid mig tryckte in lite morfin i armen på mig när jag sa att det gjorde ont och genast blev det bättre. Sen var det klart! De sa till mig att det var imponerade över hur avslappnad jag var under äggplockningen och hjälpte mig upp ur stolen, de sa att det kunde blöda en del så att jag skulle inte vara orolig över det. En av sköterskorna och min pojkvän hjälpte mig ut till min säng, då det var svårt för mig att gå på grund av bedövningen, och så rullades jag tillbaka till rummet igen. De ville att jag skulle stanna ett tag och vila mig och då helt plötsligt från ingenstans började jag störtgråta! Varför? Ingen aning, antagligen berodde det på hormonerna skulle jag tro. Jag tror att anledningen till att det började var för att jag kände mig tjock då min kropp ändrats en del efter operationen. Men jag tror inte att det var anledningen egentligen. Jag tror mer på att det berodde på att nu skulle jag bli tvungen att ganska snart börja med cellgiftsbehandlig och det började sjunka in att jag hade cancer, jag hade ju vetat det ett tag men plötsligt blev det så verkligt. Jag hade under hela tiden tänkt att "det är ju inte på rikitigt, det är ju bara en operation och lite så sen är det klart!" Men så enkelt var det inte, nu skulle jag bli tvungen att genomlida ett halvår till med behandlingar som skulle antingen få mig att må skit eller så skulle de inte påverka mig alltför mycket. Det var bara att vänta och se och hoppas på det bästa.

 

 

 

Efter äggplockningen begav jag mig till universitetet för att ha ett seminarie. När jag kommit till skolan så ringde telefonen och det var läkaren (som plockat äggen) som ringde. Hon ringde för att berätta hur det hade gått och hur många ägg de hade tagit ut. Hon sa att de hade tagit ut 20 ägg men att 2 av dem var dåliga. 6 ägg hade de frysit ner, 6 ägg skulle de göra provrörsbefruktning på och 6 ägg skulle de befrukta med mikroinjektioner. 

 

Ungefär en vecka efter äggplockningen ringde de igen från fertillitetsenheten för att tala om hur det hade gått med befruktningen av mina ägg. Läkaren berättade att några av äggen hade börjat dela sig med hade slutat efter ett par dagar och vissa ägg hade inte delat sig alls. Så allt som all av de 12 ägg som de hade befruktat så fanns nu enbart två embryon som de kunnat frysa ner (en befruktad med mikroninjektion och en befruktad med provrörsbefruktning). Anledningen till att så få klarade sig beror antagligen på att ägg var dåliga. Med tanke på det så kanske jag hade varit tvungen att genomgå en IVF-behandling oavsett cancer eller ej...

 

 

Torsdagen den 15/8 skulle jag till onkologen för att träffa en läkarare som skulle berätta om cellgiftsbehandlingen jag skulle gå igenom. Men innan jag skulle till onkologen var jag tvungen att åka in och ta blodprover 2 timmar i förväg. Jag tog med mig min syster som sällskap och vi begav oss till kemlab för provtagning. 

 

Efter det var vi tvungna att fördriva tiden och valde att gå en sväng på open art innan jag skulle till onkologen.

 

 

Hon förklarade  att efter jag fått droppet kan jag få sväljningssvårigheter eller andningssvårigheter. Av droppet kan jag även få påverkan på nervsystemet som exempelvis att det blir obehagligt när någon rör vid mig eller så kan jag få stickningar och kramp i armar och ben, dessa biverkningar kan utlösas eller förvärras av kyla från exempelvis kylskåp/frys, om jag tar i något kallt, äter eller dricker kallt eller om det är kallt ute.  

Av cellgiftstabletterna kan jag få biverkningar som rodnad, svullnad, stickningar, känselbortfall och torr hud på handflatorna och fotsulorna. 

Hon förklarade att cellgiftsbehandlingen påverkar blodvärdena och gör att jag blir mer känslig mot infektioner, vilket innebär att jag helst ska unvika personer som är sjuka och vid influensatider ska jag inte vistas bland mycket folk. Vi frågade henne om jag kunde umgås med exempelvis barn (som ofta bär med sig baciller från dagis), hon sa att det var helt okej men att jag kanske inte ska umgås med barn då de är sjuka.

 

Hon talade även om att det kan hända att man mår illa under cellgiftsbehandlingar men att jag skulle få tabletter utskrivet för att motverka illamående som borde hjälpa mot det. Hon sa att jag skulle leva ett så normalt liv som möjligt och att vissa mår som vanligt när de går igenom en cellgiftsbehandling och andra mår mindre bra, men hon skrev en sjukskrivning på mig så att jag kunde bestäma själv hur jag ville göra, om jag ska fortsätta mina stuider den här terminen eller inte beroende på hur jag känner och mår. Hon gav mig lite infoblad och bad om att få känna lite på min mage innan vi gick. Hon talade om att cellgiftsbehandlingen skulle påbörjas så fort jag var klar med IVF-behandlingen.

 

Efter besöket hos onkologen började jag fundera på om jag skulle studera min sista termin nu under hösten, eller skjuta upp det till nästa höst. Jag velade fram och tillbaka och mailade CSN för att fråga hur man gjorde om man var sjukskriven och mailade skolan för att se om man kunde få anpassad studiegång för terminen då jag skulle genomgå cellgiftsbehandling och inte visst hur jag skulle må. Svaret jag fick från CSN var inte till någon hjälp alls, jag fick inget riktigt svar, och svaret från skolan var att det inte gick att anpassa studiegången på grund av sjukdom utan det var samma regler som gällde för alla. "Jahapp" tänkte jag och ena dagen bestämde jag mig för att studera och andra dagen bestämde jag mig för att skjuta upp det. Dagen innan terminstarten tog jag beslutet att försöka! Det är ju ändå min sista termin och det känns dumt att skjuta upp det. Sen tänkte jag också att jag nog skulle bli galen att bara gå hemma och inte göra något i ett halvår...

Måndagen den 12/8 var det dax för mig att åka iväg till sjukhuset igen för ett besök på fertilitetsenheten. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, jag hade ingen riktig koll på vad en IVF-behandling innebar mer än att det var någon slags hormonbehandling. Den här gången följde min syster med mig som stöd, när sköterska kom och ropade upp mig fick vi följa med in på hennes kontor. Hon vände sig emot mig för att berätta om vad som skulle ske. Hon förklarade att jag skulle få en hormonbehandling som skulle få mina ägg att mogna så att de kunde plocka ut dem och frysa ner. Hon förklarade att man antingen kunde frysa ner äggen som de var eller befrukta äggen och frysa ner embryon. Hon berättade att de hade mer erfarenhet av att frysa ner embryon eftersom det var en relativt ny metod de använde för nedfrysning av ägg som man inte hade så mycket data om. Eftersom jag har ett stadigt förhållande rekomenderade hon att frysa ner embryon, men det betydde självklart att min pojkvän behövde komma dit för att godkänna och ta prover. "Skit också!" tänkte jag, då min pojkvän inte befanns sig i Sverige och skulle vara borta ett tag. Jag förklarade detta för henne och hon sa att behandlingen skulle ta cirka 1,5-2 veckor, så hon trodde att han kanske skulle hinna hem innan dess, annars skulle jag bli tvungen att frysa ner äggen som de var. 

 

Efter att vi hade talat en stund sa hon att hon ville göra en gynundersökning, "Jäklar!" tänkte jag då jag faktiskt inte gjort någon sån undersökning innan och har försökt att undvika det eftersom jag tycker att det verkar extremt obehagligt! Jag kan ju erkänna att jag är en väldigt pryd person, jag hatar omklädningsrum för där kan ju någon se mig naken! Och nu skulle jag lägga mig i en stol och fläka ut hela härligheten för en främmande dam! (Hemska tanke!) Men det var bara att bita ihop och se glad ut, det kunde ju i alla fall inte vara värre än rektoskopin tänkte jag. Under undersökningen så tittade hon med ultarljud på äggstockarna och förklarade vad det var man såg på skärmen. Jag fatta inte så värst mycket av vad jag såg, det såg mest ut som en massa grått med en svart cirkel eller något.

Efter undersökningen fick jag träffa en sköterska som skulle berätta mer ingående om hur behandlingen skulle gå till innan de skulle ta blodprover. Hon förklarade att jag skulle bli tvungen att ta sprutor varje kväll, en med hormon, som såg ut som en penna och en för att motverka ägglossning. "Shit!", tänkte jag. Man skulle ju kunna tro att min sprut-rädsla skulle ha försvunnit efter att ha legat på sjukhuset, men icke sa nicke den hade blivit värre! Så det här med att jag skulle ta sprutor varje kväll skulle bli svårt! Hon instruerade mig i hur "pennan" som jag skulle ta hormoner med fungerade och hur den andra sprutan skulle tas, så gav hon mig massa broschyrer innan hon tag lite blodprover. Sen var det dax  att gå hem igen...

 

 

(Vill ni läsa mer om IVF-behandling kan ni läsa HÄR)

Eftersom allt hade gått så bra och jag var på bättringsvägen så övertalade jag min pojkvän att åka till sitt hemland för att få lite semester och för att gå på sin brors bröllop. Den 6/8 åkte han och skulle vara i ett par veckor. På onsdagen 7/8, 1 dag efter att min pojkvän hade åkt fick jag ett samtal från sjukhuset. Det var en sköterska som berättade att mitt namn hade kommit upp på ronden och att läkarna gärna ville tala med mig så snart som möjligt, hon gav mig en tid på fredags morgonen och vi la på, "det här bådar inte gott!" tänkte jag. Jag gick genaste ut på balkongen för att tala med mamma och sa något i stil med "jaha, det finns alltså cancer kvar i kroppen", jag hade ju redan förstått varför de ville att jag skulle komma in tidigare än planerat, det fanns ingen annan förklaring. 

Dagen efter samtalet från sköterskan fick jag ett nytt samtal men den här gången var det en kvinna från fertillitetsenheten som ringde. Hon sa att jag hade fått en tid hos dem på måndagen den 12/8 för samtal om IVF-behandlig. Då fick jag det bekräftat, cancern var kvar! Jag förstod då att jag skulle bli tvungen att gå igenom en cellgiftsbehandling och att jag då skulle behöva plocka ut ägg eftersom det finns risk att bli steril av cellgifter. Jag var faktiskt ganska påläst så jag visste en heldel redan innan om vad som skulle komma att hända. Jag som person bara suger åt mig information och jag vill alltid veta i förväg vad som kan hända, vilket jag tror är väldigt bra för mig då det inte blev en jättechock som det annars skulle kunnat bli. Jag hade faktiskt förväntat mig att jag skulle reagera kraftigare på ett cancer besked än vad jag faktiskt gjorde. Under hela resans gång har jag tagit alla besked med ro, vilket jag är väldigt förvånad över jag hade nog trott att jag skulle bryta ihop och lägga mig ner och deppa över ett sådant besked.

 

På fredagen den 9/8 åkte jag och mamma ner till sjukhuset för att träffa en läkaren. Den här gången fick jag träffa en ung läkare som jag inte träffat tidigare. Han gick rakt på sak och förklarade att de hade fått svar på analysen av tarmen och lymfkörtlarna de hade tagit ut. Han förklarade att de hade sammanlagt tagit ut 31 närliggande lymfkörtlar som de hade skickat iväg på analys. I 6 av dessa hade det funnits cancer och han sa att det är inte ett obetydligt antal. Han förklarade att dessa nu var borttagna med att det fanns en risk för att flera lymfkörtlar som var kvar kan innehålla cancer. Han sa till mig att "du får inte se dig som sjuk" eftersom jag lika gärna skulle kunna vara cancerfri. Han förklarade att jag skulle få gå igenom en cellgiftsbehandlig för att säkerställa att alla cancer celler ska vara borta. Detta skulle innebära en 50% risk för att jag skulle bli steril och han sa att jag skulle bli kallad till kvinnokliniken för IVF-behandling, detta visste jag ju redan då de ringt från kvinnokliniken dagen innan. Läkaren förklarade allt 2 gånger och gick igenom allt steg-för-steg så att jag verkligen skulle förstå allt, detta tyckte jag var väldigt bra, eftersom man är bra förvirrad när man sitter hos läkaren och får besked om olika behandlingar och grejer som man kommer vara med om samtidigt som man ska försöka förstå vad som händer i kroppen på en. 

När jag väl hade kommit hem igen började livet återgå till det normala. I början fick jag "gå-träna" med mamma genom att gå till affären och tillbaka varje dag, första veckan hemma fick jag ha med mig cykeln som stöd för att överhuvudtaget orka gå då jag var helt slut i kroppen efter bara ett par meter. Men det tog bara ett par veckor innan jag började känna mig relativt normal i kroppen igen och kunde röra mig som vanligt och jag kände att "nu är det värsta över!". Läkarna hade varit väldigt positiva till att allt skulle vara bra igen efter operationen och som jag hade uppfattat det så trodde de inte att jag skulle behöva några ytterligare behandlingar.

 

Efter att ha varit hemma i ungifär en vecka var det dax för mig att ta mig ner till sjukhuset igen för att ta bort agrafferna på snitten och stygnen runt stomin. Detta skulle jag göra hos stomiterapeuten. Jag åkte dit tillsammans med min pojkvän och jag var lite nervös över att ta bort agrafferna, jag visste ju inte hur det skulle kännas, skulle det göra ont? Jag blev uppropad av stomiterapeuten som visade mig in till ett rum där jag fick hoppa upp och lägga mig på en brits. Hon frågade hur jag tyckte att det gick med stomin och jag svara att det gick bra, men att jag tyckte att påsarna var alldeles för stora. Hon visade då olika typer av påsar och sa att hon skulle skriva ut några av varje storlek åt mig som att jag kunde få testa. För tillfället hade jag storlek Maxi som  är den näst största och hon trodde att jag skulle trivas bättre med storlek Midi som var aningen mindre. Hon skrev även ut påsar i storlek Mini som hon sa var bra att ha om man exempelvis skulle åka och bada, eller om man ska gosa med sin partner och inte vill ha en stor påse i vägen. När detta var avklarat fick jag dra upp tröjan så att hon kunde komma åt att ta bort agrafferna. Det var en heldel agraffer att ta bort och jag kände ingenting.

 

När hon plockade bort agrafferna från snitten så var det två av snitten som inte riktigt hade läkt ihop ordentligt och gick upp. Detta var jag inge vidare glad över och tyckte att det var typiskt eftersom jag skulle få ännu fulare ärr där. Men det var bara att gilla läget, hon satte på några special plåser (såg ut som skavsårsplåster) och sa till mig att ta bort dem efter ett par dagar. Hon sa även att jag skulle se till att tejpa ärren med kirurgtejp i några veckor då det skulle leda till att jag skullle få snyggare ärr och det ville jag ju ha! 

När det var avklarat var det bara stygnen runt stomin kvar. Hon tog bort stomibandaget och började plocka bort stygn, hon sa att eftersom stomin fortfarande var svullen så kunde det hända att hon missade någon men att det inte vara någon fara. Sen var det klart! Jag fick ett nytt stomibandage och satte mig upp på britsen. Hon ville ge mig en ny tid och såg att jag hade fått en tid hos kirurgen den 19/8, så hon bokade in en tid samma dag för återbeök. Sedan gick jag hem igen och längtade tills de jäkla ärren skulle vara läkta...

 

 

Nu har det varit ett lite längre avbrott i bloggandet av min resa. Detta på grund av att det varit väldigt mycket nu de senaste veckorna. Men var inte oroliga jag kommer att fortsätta att berätta om min resa för er som är intresserade! Anledningen att det blivit avbrott är bland annat att jag vill göra historien rättvis och försöka att få med allt som jag vill ha med och inte bara stressa ner en massa halvtaskiga inlägg som är trista att läsa.

 

Hoppas att ni som läser uppskattar dessa inlägg! Är det något som du/ni undrar över är det bara att fråga! Jag svarar på det jag känner för att svara på och det finns inga dumma frågor. Ni behöver inte känna att ni tränger er på eller att någon fråga är för personlig, jag skulle själv ha tusen frågor som jag skulle vilja ställa med antagligen inte skulle våga ställa. Jag hjälper er gärna med att stilla nyfikenheten så fråga på bara! 

 

 

Följande dagar kunde jag inte tänka på annat än att jag ville hem. Mitt blodvärde gick långsamt upp och jag fick ännu mera blod. De konstaterade att blödningen hade slutat och att jag inte skulle behöva röntgas men att jag skulle få ligga kvar lite längre. Ögonen bara "läckte", jag vill hem och inte blev det bättre av att den veckan var den finaste på hela sommaren. Jag tyckte synd om mig själv och blev så avundsjuk när jag var inne på facebook och instagram och fick se alla som var iväg och badade, grillade och njöt av det fina vädret medan jag låg där i en säng utan något att göra. 

 

Mamma och min pojkvän kom som vanligt varje dag för att hälsa på, syster och Nathalie kom förbi de också för att underhålla mig. Jag kan inte ha varit det roligaste sällskapet, så fort jag pratade med mamma eller min pojkvän så läckte ögonen utan att jag kunde göra något åt det. Mamma sa att det är okej att tycka synd om sig själv och min pojkvän sa att det är normalt att gråta. Jag tror att det var då någon gång som min hjärna faktiskt insåg allvaret i situationen och kroppen reagerade. Jag hade svårt att förstå att allt detta hände mig och jag ville bara att allt skulle bli som vanligt igen. Mamma och syster tog mig ut på en promenad på onsdagen och det var så skönt att få komma ut i friska luften igen.

 

 

Damen som jag stört mig på den första dagen var faktiskt ett bra stöd att ha, hon sa vid ett tillfälle att "unga flickor som du borde vara uppe och göra piruetter och inte ligga i en sjukhussäng". Hon kallade mig hela tiden för "lill tösen" och hon var väldigt trevlig emot mig. Sköterskan som hade jobbat natten då jag mått så dåligt såg hur jag blev bättre, hon sa att hon skulle jobba på fredagen igen och sa, med glimten i ögat "då vill jag inte se dig här".  

 

Torsdagen den 25/7 blev jag äntligen utskriven! Jag blev så glad! Men jag vart även rädd, jag var rädd för att det skulle hända samma sak som sist jag fick åka hem. 

Vi packade ihop mina saker och jag bad damen lycka till och sa adjö innan vi åkte hem. Denna gång slapp jag komma tillbaka igen...

Följande natt var som sagt hemsk! Jag låg där i min säng och damen i sängen bredvid talade på, jag tänkte "Men gud, kan hon inte bara vara tyst någon gång!", Jag kände verkligen inte för att tala just då. Efter ett tag försvann hon iväg och jag tänkte att jag skulle försöka ta mig till toan som låg utanför rummet. Jag reste mig upp och kände mig fortfarande svimmfärdig. Jag tog mig till toan och låste dörren. När jag satte mig ner kände jag plötsligt hur jag blev svag i kroppen och hur jag föll framlänges ner emot golvet. Jag var fortfarande tillräckligt medveten för att ta emot mig själv i golvet så att jag inte skulle braka ner från toa med huvudet före. Jag låg där på toagolvet och tänkte "vad f*n gör jag nu?!" Min andning var snabb och ansträngd och jag ville bara ta mig tillbaka till sängen "det här var en väldigt dum idé" tänkte jag när jag låg där. Efter en stund tog jag kraften till att resa mig upp, tvätta händerna och skynda mig att låsa upp dörren. Jag kände att jag höll på att svimma igen men det fanns ingen i närheten så jag skyndeade mig så fort jag bara kunde in i rummet igen och la mig i sängen. Jag tryckte på larmknappen och just då kom damen tillbaka. En kort stunde efter henne kom en undersköterska för att svara på larmet. Jag sa "jag mår inge bra, jag höll på att svimma inne på toan nyss", "men oj då!" sa hon och tittade medlidsamt på mig, det kom in ytterligaren en sköterska och tillsammans hjälpte de mig att byta om till nattskjorta och bädda ner mig i sängen. De gick och hämtade sköterska som kom in och sa att det kunde bero på att det varait så varmt under dagen och att jag kanske hade fått i mig för lite vätska, hon tyckte jag skulle vila mig lite bara. Jag låg där i min säng och damens man kom tillbaka in på rummet igen, damen sa till honom "lilla tösen där borta mår inte bra", "nä det förstår jag, hon är lika vit som lakanet på sängen" svarade han henne. 

 

Jag försökte sova och hoppades på att jag skulle må bättre följande dag. Efter att ha sovit ett tag vaknade jag igen, klockan var kanske runt tolv på natten jag kände något hårt i påsen, som visade sig vara någon slags sten "inte konstigt att jag mått så dåligt" tänkte jag, jag tänkte att magsmärtorna säkert berodde på att stenen satt fast och blockerad. Jag kände att jag behövde gå på toa igen, just då kände jag mig bättre och tog mig långsamt upp ur sängen och började gå emot toan. Jag kände genast att jag var yr, men jag fortsatte ändå till toan. Jag låste och fick den värsta yrselattacken dittills. Jag gav upp försöket att gå på toa och tänkte att jag skulle skynda mig tillbaka till sängen igen. Jag låste upp dörren, öppna den och *pang!* allt blev svart och när jag öppnade ögonen igen visste jag inte vart jag var. Är jag på rummet? toan? vart är jag?!, jag var väldigt yr och tillslut listade jag ut att mitt huvud var kvar inne på toan medan min kropp låg utanför. Det var helt tyst på avdelningen och jag visste inte hur jag skulle ta mig därifrån, skulle jag ropa? försöka ta mig upp själv? Då såg jag att det var en larmknapp på golvet alldeles där jag hade min vänster arm så jag tryckte på den. Det började tjuta på hela avdelningen, den knappen var visst kopplad till storlarmet, jag tyckte det tog långtid innan någon kom, men plötsligt kom all nattpersonal springandes genom korridoren och jag hör en av dem säga "åh, hon har svimmat". Sammtidigt gick larmet från rummet brevid så en undersköterskorna sprang dit. De hjälpte mig upp till sittandes och sa att de skulle hämta rullstolen. Jag berättade att det var en sten i min påse på magen, "det är vanligt" sa hon bara, "men hallå? Så ska det väl ändå inte vara?!" tänkte jag men orkade inte säga något. De kom med rullstolen och hjälpte mig upp i den. Innan jag fick komma tillbaka till sängen igen hjälpte de mig så att jag kunde få gå på toa. 

 

De bädda ner mig igen och sköterska kom in, hon sa att de fortfarande skulle avvakta till morgondagen då de skulle ta prover och se hur jag mådde då. Hon gav mig medicin emot illamåendet och gick ut igen. På vägen ut hörde jag hur damen i sängen bredvid frågade sköterskan om jag hade svimmat. Sedan somnade jag, men  jag vaknade upp ganska snart igen och mådde så fruktansvärt illa, jag ville inte larma eftersom de hade varit inne hos mig så mycket redan. Men tillslut kom yrseln tillbaka och jag kände att jag var tvungen att få mer medicin emot illamåndet. Så jag larmade och in kom sköterska igen, jag sa till henne att jag mådde illa och kände mig yr. "Nä! Nu ringer jag efter doktorn!" sa hon och försvann iväg, en undersköterska kom in och hon såg hur illa jag mådde. Hon tog fram spypåsar och hämtade papper hon blötte med kallt vatten och la i min panna. Sköterskan kom in igen och ganska snart kom en läkare. Hon pratade om att det kunde bero på näringsbrist, jag kände hur jag var på väg att spy men uppfostrad som jag är försökte jag vänta till hon pratat klart. Läkaren sa till dem att de skulle ta blodprover och innan hon hann prata klart började jag spy. Jag höll mig för magen då det kändes som om stygnen gick upp när jag spydde. Läkaren tittade medlidsamt på mig och sa "ja, det är inte lätt", sköterska skyndade sig att sätta en infart i vänstra handen på mig samtidigt som jag spydde, hon tog snabbt prover och sprutade in medicin emot illamånde i infarten. Sedan satte hon ytterligare en infart i högerarmen och gick för att hämta sockerdropp som jag skulle få ha under natten. Jag kan medge att jag var väldigt impad över hur snabbt hon jobbade, det kan inte ha varit lätt att fixa allt det samtidgit som jag låg och spydde. 

 

När jag vaknade följande morgon kände jag mig mycket bättre. Läkaren kom på ronden och meddelade att mitt blodvärde hade sjunkit till 74 (normalt ska det ligga på 120-150 för en kvinna). Efter operationen hade jag haft runt 80-85, men hade då fått blod så att det var upp i 100,så av någon anledning hade det sjunkit igen. Han sa att det kunde bero på en inre blödning och att den kunde ha stannat av sig själv. Han sa att jag skulle få några påsar blod innan de tog nya prover, om det gick ner igen skulle de bli tvugna att skicka mig till röntgen för att lokalisera blödningen. 

 

Jag låg där och kände mig skit, jag ville inte vara där, jag vill inte må dåligt och jag var sur för att allt hade gått så bra och så hände det där. Dagen gick extremt långsamt men jag kände mig bättre och bättre medan jag fick blod. Damen i sängen bredvid sa att hon hade hört mig svimma och sa "jag tänkte nästan slänga mig upp ur sängen för att hjälpa dig, men tänkte att då ramlar nog jag också och då ligger vi där båda två".

Vid 13.30 kom damens man och hon berättade för honom om natten och han sa "ja, jag förstår att hon svimma, så blek som hon var", han tittade på mig och sa "nu har du i alla fall lite färg på kinderna". Mamma och och min pojkvän kom för att hälsa på och jag var bara ledsen hela tiden de var där, mina ögon bara "läckte". Jag ville bara hem, jag ville bara må bra...

På avdelningen tyckte det att min rehabilitering gick fort fram och de trodde att jag skulle få komma hem på måndagen den 22/7, det vill säga 6 dager efter operationen. Under helgen blev det olidligt att ligga där, tristessen var stor och jag ville bara hem, jag kunde inte vänta på att det skulle bli måndag! 

 

 

På söndag morgon kom en sköterska in för att se hur jag mådde. Hon sa att hon skulle tala med läkaren och se om jag kunde få komma hem redan samma dag! Efter lunch kom hon in igen och meddelade att jag skulle få permission under natten och att jag skulle komma tillbaka på måndag morgon för att bli utskriven. Jag var så glad! Mamma hade precis kommit när hon meddelade det så hon började packa ihop mina saker medan jag ringde mig pojkvän för att be om skjuss hem. När vi hade packat ihop allt gick vi ner till entrén för att vänta på skjuss hem. Jag kände mig orolig på vägen ner och hade en jobbit känsla i kroppen. 

• 06.00 vaknade. Jag hade väldigt svårt att sova så låg mest vaken, jag vaknade flera gånger på nätterna och hade panik! Jag ville bara slita bort påsen som satt på magen, den gjorde mig illamående och det kändes onaturligt att ha den där. De första dagarna efter operationen var värst, inte på grund av smärtan utan på grund av tanken på att ha en stomi. Under två nätter efter operationen så kom någon sköterska in varje timme för att ta puls och tryck, vilket gjorde det ännu jobbigare att sova.
• 06.00-06.30 tog de blodprover, puls, vikt, blodtryck och gav mig smärtstillande.
• 07.00 fick jag frukost. 
• 07.30- 11.30 vänta, vänta, vänta. Prata med mamma, vänta, vänta, vänta. Jag räknade ner timmarna till lunch för då visste jag att det inte var långt kvar tills jag fick besökare. Rond, då det ibland kom en läkare och prata med mig. 
• 11.30-12.00 lunch, antingen kunde jag äta eller så kunde jag bara stirra på maten. Dagen efter operationen gick maten ner hur bra som hellst eftersom jag var så hungrig. Men följade dagar gick det trögt. Mamma kom en dag med en räkmacka, som jag hade beställt eftersom jag var så sjukt sugen på det. Men den fick stanna i påsen, jag kunde inte ens titta på den utan att må super illa.
• 12.00- 13-30 vänta, vänta, vänta. 
• 13.30- 18.30 Besökare. Mamma kom nästan alltid först, hon var där varje dag. Två dagar efter operationen kom mamma som vanligt vid 13.30 och frågade om de hade hjälpt mig att tvätta mig, borsta tänderna och så med tanke på att jag inte kunde röra mig ur sängen. Detta hade de inte hade gjort, hon blev irriterad och började ta fram ansikts rengöring, tandborste och hårborste. Efter att jag hade fått frächa upp mig kände jag mig mycket piggar, bara sådana småsaker som att borsta håret gör att man känner sig tusen gånger fräschare. 
• 18.30- 19.00 hade långtråkigt.
• 19.00 Kvällsmacka.
• 19.30-21.00 Låg och stirra.
• 21.00 försökte sova.

 

Som jag nämnde i föregånde inlägg så upptäckte läkarna under operationen förändringar i buken. Först trodde de att det kunde vara cancerna som spridit sig. De tog då vävnadsprover på förändringarna och skickade iväg på snabb analys. Analysen visade att det inte var cancerspridningar utan att det var något som heter Endometrios. Endometrios är livmoderslemhinna som finns utanför livmodern, exempelvis i buken. Om man har Endometrios så kan man få  ont i nedre delen av magen, starka menssmärtor, ont vid samlag, ont när man går på toa och svårigheter att få barn. Att de hittade detta i min buk kan förklara mycket av de smärtor som jag haft under många års tid. Dessa tog de självklart bort när de ändå höll på att operera så nu slipper jag förhoppningsvis dessa smärtor.

På morgonen efter operationen blev jag hämtad från uppvaket och fick komma tillbaka till mitt rum på avdelningen. Jag var väldigt hungrig efter att inte ha ätit på ett och havlt dygn, så en sköterska kom in med frukost till mig och en ostmacka har nog aldrig smakat bättre än just då. Efter att jag hade ätit ringde jag till mamma för att prata lite och bad om nummret till min syster så att jag kunde tala med henne också. Jag ringde min syster och hon sa att hon och mamma skulle komma och hälsa på vid halv två tiden.

Jag var så otroligt trött efter att inte ha kunnat sova under natten på uppvaket så jag försökte att få lite sömn, men det var inte det lättaste då det kom in folk på rummet hela tiden. Det kom in sköterskor som skulle ta blodtryck, puls, blodprover och vikt flera gånger under dagen. Någon gång under dagen kom en av kirurgerna för att berätta om operationen. Han förklarade att allt hade gått som planerat även om det hade tagit längre tid än det trott att det skulle göra. Han berättade att de hade fått göra en pause i operationen då de hittat förändringar i buken som de trott var spridningar av cancern. Det visade sig att dessa förändringar var små "öar" med livmoderslemhinna som kallas för endometrios, vilket vissa kvinnor kan ha och då även ha problem med smärtor i buken. Han förklarade att de tagit bort dessa "öar" när de ändå var inne och opererade och sa att om jag tidigare haft svåra menssmärtor så skulle dessa antagligen vara borta nu. Han berättade även att de hade tagit bort lymfkötlar som fanns i närheten av tumören och att de hade skickat dessa på analys. Han sa att de antagligen skulle behöva förklara detta flera gånger för mig eftersom han visste att det är svårt att ta upp all information på en gång (och ja, han hade rätt! Jag tror inte det var så mycket som fastnade under det samtalet). Senare kom en narkossköterska på besök och sa att de skulle dra ner dosen lite på epiduralen eftersom jag hade påpekat att hela högerbenet var avdomnat. Narkossköterskan förklarade att epiduralen antagligen sände ut smärtstillande lite snett och det var antagligen därför som benet hade domnat av. Sköterskan sänkte dosen och berättade att jag kunde trycka på en knapp om jag fick ondare och kände att jag behövde mer smärtstillande. Jag tror att stomiteraputen också var där en sväng för att se hur det var med mig och berättade att det var viktigt att jag kom igång att äta och dricka då man förlorar mycket vätska och salt när man har stomi. Hon förklarade att den genomskinliga påsen jag för tillfället hade skulle bytas ut mot en vanlig stomipåse om ett par dagar. 

 

Sedan blev klockan äntligen halv två! Mamma, syster och bror kom och jag blev så glad över att se några som jag kände igen och inte bara ha sjukhuspersonal att tala med. Mamma hade med sig en stor stenfågel som jag fick och syster hade tagit med sig chips och cola (haha, perfekt!). Efter en stund kom även min pojkvän och hälsade på, vi satt och talade ett tag och tiden bara flög iväg och det var dax för dem att gå igen. När de gick igen kände jag mig väldigt ensam och då när besökstiden var slut kom pappa för att se hur det var med mig! Det gjorde mig lite gladare, men jag var så otroligt trött så jag vet inte hur roligt sällskap jag var den dagen, haha. Sedan blev det kväll och jag fick sova igen, innan jag somnade tänkte jag på att det var flera timmar kvar tills någon fick komma och hälsa på igen och jag räknade ner timmarnar tills jag somnade...

 

 

Jag vaknade upp, eller snarare halvvaknade, efter operationen och kände hur marken rörde sig (jag antar att jag rullades i sängen). Jag försökte tala, men det gick inte, tillslut fick jag fram "jag kräks", jag låg där och tyckte att de tog lång tid på sig innan de reagerade på vad jag hade sagt. Jag börjar hulka och upp far jag, jag tänkte då "nu sabba jag nog nåt i magen!" jag hulkade igen men inget kom upp (inte så konstigt med tanke på att det bara fanns luft i magen) de la mig ner igen och jag somnade om. När jag vaknar upp igen ligger jag i min säng inne på uppvaket. Det första jag såg var en klocka som hängde på väggen framför mig, men jag hade ingen aning om hur man skulle läsa av den! Tillslut listade jag ut att den lilla visaren pekade på 9:an (egentligen pekade den på 8:an, men min hjärna tyckte just då att 8 var 9). "Oj! Nu har jag sovit jättelänge! Operationen skulle ju bara hålla på i 4 timmar och de började vid 9.30..." tänkte jag och tvingade mig att hålla ögonen uppe. Jag tittade runt och det jag kunde se från min säng var: klockan, ett skynke, en skärm med massa siffror och grejer, bitar av ett kontor och en jäkla massa slangar som satt på mig. En sköterska kom fram och sa något som jag inte kommer ihåg, en gubbe skrek någonstans till vänster om mig (han var uppenbart förvirrad). Jag kände att det gjorde ont på en punkt på högra vaden och jag vickade lite försiktigt på foten. Jag märkte då att hela högra benet var avdomnat och utan känsel "F*n! De har sabbat mina nerver! Mitt ben kommer för alltid att vara bortdomnat!" tänkte jag. 

 

Sköterskan kom med vatten till mig hela natten och kollade på skärmen med siffror då den pep , viket den gjorde en gång i timmen när den just tagit mitt blodtryck, vilket apparaten gjorde helt själv, "high tech!" tänkte jag. Jag mindes att det var blött på operationsbordet när jag vaknade och mådde illa och jag mindes att någon hade sagt "vad är det här?". Jag kände mig generad och tänkte, "tänk om det kom från mig?". Jag kände mig oren och det kändes som om jag var blöt på benen och baken, det kändes som om något läckte. Jag sa till sköterska att "det har läckt något". Hon kände efter och tittade men sa att det inte var något där, jag tänkte att "hon kan inte ha tittat ordentligt". Hon berättade att det kunde kännas som att det rann med alla slangar på kroppen och med påsen på magen, "okej då", tänkte jag. Efter en stund gav hon mig en telefon så att jag kunde ringa någon anhörig och berätta att allt gått bra, "tryck 00 och sen nummret" sa hon och gick iväg. Jag kom på att jag inte kunda några nummer i huvudet, det enda nummret jag kom på var mammas hemnummer. Det tog ett tag för mig att lista ut hur en telefon fungerade men tillslut listade jag ut det och tryckte 00 och sedan mammas nummer. Mamma svarade, hon berättade att de varit oroliga och att operationen hade tagit nästan 9 timmar!! (8 timmar 45 minuter) och inte 4 timmar som jag hade trott. Mamma berättade att hon hade ringt både till avdelningen och till uppvaket flera gånger under dagen. Hon berättade även att min pojkvän varit jätte orolig och att han hade varit på avdelningen och talat med dem. Så mamma tyckte att jag skulle ringa till honom och jag bad om hans nummer. Mamma frågade om jag hade papper och penna, jag sa "säg det så kommer jag ihåg det i huvudet", mamma sa nummret och jag rabblade upp det, men sa inte en siffra rätt. Jag fick be sköterskan om papper och penna för att skriva ner nummret. Vi la på och jag skulle försöka ringa min pojkvän. Jag slog nummret flera gånger men fick bara upptaget signal, jag blev irriterad och tänkte "hur kan han prata i telefonen när jag ligger här?! Hans som varit så orolig!". Efter att jag hade slagit nummret cirka 20 gånger kom jag på att jag skulle ju slå 00 först, "duh" och kände mig ganska korkad. Jag slog nummret rätt och då funkade det! Min pojkvän svarade och var lättad över att jag mådde bra och han var glad att få höra min röst. Vi pratade en stund innan vi la på. 

 

Jag sa till sköterskan att det gjorde ont på en punkt på benet. Hon kände på benet och sa att det nog berodde på benställningarna, men att de skulle ha uppsikt över det. Jag sa då att benet var avdomnat, hon berättade att det nog berodde på epiduralen. Hon berättade för mig att jag skulle få ligga kvar på uppvaket under natten. Jag hade väldigt svårt att sova den natten på grund av blodtrycksmätaren som ströp åt armen då och då, gubben som skrek och personalen som sprang runt. Sköterska som tog hand om mig var jättesnäll och trevlig, hon såg till att jag fick musik att lyssna på och att jag hade vatten och saft hela natten. Jag försökte att lyssna på skivan hon gett mig men det var svårt att koncentrera sig med allt som hände runt omkring. Skivan jag hade fått att lyssna på var med Amanda Jensen, vilket var helt okej. Sköterska berättade att det var den enda skivan förutom klassiskt som hon kunde hitta. Hon berättade att de inte brukade ha så pass unga patienter hos sig. 

När jag låg på uppvaket hade jag ganska tråkigt så jag inspekterade monitorn som visade min puls, mitt blodtryck och andning. När jag låg där och försökte klura ut vad allt på skärmen var så "råkade" jag hålla andan lite och maskinen började pipa. Jag skyndade mig att andas igen så att inte alla skulle komma inrusandes och tro att jag höll på att dö. 

 

Någon gång under natten var det dax för mig att sätt mig upp, vilket inte var det lättaste. Sköterska hjälpte mig till sittandes och jag kändes mig som om jag hade blivit påkörd av ett tåg. Hon hjälpte mig av med skjortan och visade mig hur jag såg ut på magen. Det jag såg var flera skyddslappar som satt lite här och där på magen, dessa täckte över snitten. Jag såg även en jättekonstig genomskinlig påse som satt på magen och såg välldigt otrevlig ut. Sköterska tömde påsen och sa att det kunde lukta väldigt fränt från den, men jag kände ingen lukt alls just då. Hon skulle hjälpa mig att ta på mig kläder så hon hjälpte mig att ställa mig upp. Jag kände att mitt högerben som var avdomnat inte kunde bära mig. Jag kände mig snurrig och illamående och höll på att ramla ihop, så sköterska skyndade sig att hjälpa mig på med kläderna så att jag kunde lägga mig ner igen. Någon gång under natten ringde en av kirurgerna som opererat mig, han ville tala med mig. Han förklarade att operationen hade gått bra och att jag hade fått behålla livmodern. Ha sa att operationen pågått längre än de hade trott att den skulle göra, då de hade hittat förändringar i buken som de hade varit tvungna att skicka på snabb analys. Han fortsatte att tala och jag vet inte hur mycket av det han sa som jag egentligen uppfattade. Han sa att han skulle komma till avdelningen följande dag för att se hur jag mådde, innan han la på.

När jag låg där på uppvaket kände jag mig otroligt tacksam, det var en enorm skillnad i känslan i magen och jag var lättad över att tumören inte längre fanns kvar...

Medan jag låg på operationsbordet och sov var det för mina anhöriga väldigt oroligt. I det här inlägget har jag låtit min mamma och min syster berätta om hur det var för dem medan jag opererades.

 

Mamma: Jag hade sett till att jag hade lite att göra under dagen för att slippa fundera så mycket. Jag började dagen med att slipa och grundmåla en av mina köksstolar och medan det torkade storstädade jag vardagsrummet. Jag väntade på att klockan skulle bli 15 så att jag kunde ringa till uppvaket och se hur allt hade gått. När jag ringde svarade en sköterska som meddelade att Mailn var kvar på operation och att jag skulle återkomma om ett par timmar då de skulle veta mer. Jag fortsatte att greja hemma och ringde min andra dotter för att meddela att Malin fortfarande var på operation. Vid 17-tiden ringde jag igen och fick prata med en annan sköterska som inte visste någonting. Hon såg inte någonstans om Malin var på operation eller inte, hon visste inte ens om Malin hade kommit ner till operation än, då det kunde ha blivit försenat. Hon tyckte att jag skulle ringa avdelningen för att höra om hon var kvar på avdelningen. Jag ringde till avdelningen och får beskedet att Malin åkt redan vid 07.30, "vart har de gjort av mitt barn?!" tänkte jag och jag ville nästan åka ner till sjukhuset för att leta rätt på henne. Sedan kom tankar om det kunde ha blivit några komplikationer under operationen? Hur mycket har de tagit bort? Fick de öppna upp helt och hållet? Sedan fick jag ringa till min andra dotter igen samt till Malins pojkvän. Pojkvännen var i upplösningstillstånd och berättade att han varit på avdelningen för att höra hur det gick. Det var då rastlösheten slog till och jag fick ingenting gjort! "Var är mitt barn?!" tänkte jag och gick runt som en osalig ande. 18.45 ringer jag igen till uppvaket och äntligen säger de att Malin kommit dit en halvtimme tidigare. Sköterskan berättade att operationen pågått till 18.15, nästan 9 timmar! (Det var långa 4 timmar.) Hon sa att operationen hade gått bra och att man hade gjort laparoskopi (titthålsoperation) och det var därför det hade tagit så pass lång tid. Hon sa att jag kunde ringa igen om ett par timmar och att jag då kunda få prata direkt med Malin. Jag ringde upp min andra dotter samt Malins pojkvän igen och berättade att allt gått bra, pojkvännen blev väldigt lättad över det beskedet. Senare på kvällen ringde jag min son och Malins pappa för att meddela att allt gått bra. En lång och orolig dag var till ända.

 

Syster: Precis som mamma hade jag sett till att jag hade något att sysselsätta mig med den här dagen för att slippa tänka allt för mycket. En kompis kom hem till mig och tanken var till en början att vi skulle måla, men min hjärna var någon helt annanstans och inspirationen vägrade komma. Det slutade med att vi spelade tv-spel och tittade på film istället. Ju närmare klockan tre det blev desto mer rastlös blev jag, jag visste att mamma skulle ringa uppvaket då och jag ville bara höra att allt hade gått bra. När mamma sen ringde och meddelade att Malin var kvar på operation började jag bli lite nervös, tänk om det hade hänt något? Jag var glad att jag hade någon hos mig som dessutom lyckades lugna ner mina tankar innan de skenade iväg allt för långt. Malins pojkvän ringde mig strax efter att jag pratat med mamma och undrade hur det hade gått, jag berättade att Malin inte kommit till uppvak än och jag hörde att han var orolig. Men vi visste ju fortfarande inte exakt vilken tid operationen börjat, jag tänkte att det kan ju ha blivit lite förseningar innan de kom igång. När mamma ringde mig nästa gång, runt fem, och berättade att Malin fortfarande inte kommit ner och att operationen börjat redan halv åtta blev jag riktigt orolig och kunde inte längre koncentrera mig ordentligt på någonting. Jag bad då även mamma ringa till pojkvännen och berätta, eftersom det var hon som pratat med dem på sjukhuset. Fram till nästa samtal från mamma satt jag mest och var nervös och orolig och tusen tankar om vad som kunde vara orsaken till att det tog så lång tid flög genom huvudet. Än en gång var jag glad att jag hade någon hos mig att prata med. Det var riktigt jobbigt att inte veta varför det tog sån tid. Till slut hörde mamma äntligen av sig och berättade att Malin var på uppvaket och att allt hade gått bra och hon berättade för mig varför det hade tagit så lång tid. Det var en enorm lättnad och jag kunde äntligen slappna av. Det var bara jobbigt att jag skulle vara tvungen att vänta ända till nästa dag innan jag fick träffa henne igen...

Morgonen den 16/7 blev jag väckt vid kl 5 av de två undersköterskona som jobbat nattskiftet. När de kom in och väckte mig kände jag mig lite förvirrad och förstod först inte var jag var. Efter en liten stund insåg jag att jag befann mig på sjukhuset och att jag snart skulle in på operation. De gav mig en handduk och en nattskjorta "vi har slut på operationsskortor tyvärr, du får ta en nattskjorta istället men sätt den med knapparna bak", sa den ena undersköterskan och gick ut igen. Jag steg upp och hoppade in i duschen och tog på mig skjortan. Efter stund kom en undersköterska in och frågade "ska vi sätta i kisseslangen?" (det vill säga katetern), "mm" svarade jag och såg inte fram emot det alls. Jag sa till henne att jag kände mig obekväm och att jag var väldigt nervös. Hon lugnade mig och sa att det skulle gå jättebra. Hon satte dit katetern och jag som trodde att det skulle göra ont, kände ingenting alls. "Det var ju inte så farligt" tänkte jag. Hon sa att två från dagpersonalen skulle ta med mig till operation vid 8-tiden. Jag låg där och väntade och kände mig nervös inför operationen. Jag fick några tabletter som jag skulle ta, jag tror att det var antiinflammatoriska och lugnande. Men inte blev jag lugnare för det. Strax före 8 kom två undersköterskor in, de frågade hur det var med mig och jag sa att jag var väldigt nervös, de sa att det är vanligt, så rullade de ut mig från rummet. Jag rullades ut från avdelningen och vidadare genom korridorerna, jag kände hur pulsen blev högre och högre, paniken steg i kroppen. När jag rullades in på operationsavdelningen skulle jag byta från att ligga i sängen till att ligga på operationsbordet innan jag skulle in till operationssalen. Jag masade mig över och fick ett uppvärmt gosigt täcke på mig och så satte de en skyddshätta på mitt huvud för att hålla håret borta. Sen spändes jag fast med "säkerhetsbälten" så att jag inte skulle ramla/rulla av bordet (eller fly?). Paniken steg! Jag vill inte! Gaahh!!

Jag rullades in till operationssalen och de tog bort säkerhetsbältena igen. Sen hände en mängd saker samtidigt. De trasslade av mig skjortan som hade blivit blöt på ena ärmen av bandaget jag hade över infarten, när jag duschade. Där låg jag halvnäck och en man sa till mig att sätta mig upp och upp satt jag med benen dinglandes från sidan och med min nakna bak och rygg mot dörren, var lite orolig att de som kom in skulle bli bländade av min nakna vita bak. Så där sitter jag med en man som håller på att koppla in epiduralen i ryggen, en kvinna som kopplar sladdar, slangar, elektroder och en massa skumma saker på framsidan, helt näck! In kommer det fler folk som presenterar sig och någon kvinna kommer fram som skulle ställa frågor till mig, frågor som typ "är du allergisk mot häftplåster?" och sånt. Sen kom det in en snygg ung läkare som tar mig i hand, hälsar och säger att han ska vara med under operationen och där sitter jag iförd hätta med slangar och sladdar högt och lågt med min vita bak hängandes över kanten på operationsbordet (ordet pinsamt flög genom huvudet). Sedan gav narkossköterskan mig något vitt i en spruta som var muskelavslappnande och så lades jag ner igen. Då kom benställningarna fram och jag tänkte "fasen, skulle nog valt att ta trosorna på i alla fall". Benställningarna monterades fast på operationsbordet och upp med benen på dem. Jag fick känna hur olika benpositioner kändes, då jag skulle ligga där i cirka 4 timmar. Narkossköterskan satte en mask över min mun och näsa för att fylla upp mina lungor med syre. Jag låg där och tittade upp på lamporna och allt kändes så surrealistiskt. 

Efter en stund sa sköterskan att jag skulle bli väckt inne på operationsrummet  när operationen var klar, innan jag rullades in till postop (uppvaket), men att man oftast inte kommer ihåg det. "Coolt! Det ska jag komma ihåg!" tänkte jag. Sedan sprutade hon in något i armen och jag somnade...

Måndagen den 15/7 kl 14.00 var det dax att skriva in sig på avdelningen. Jag gick upp tidig den dan för att förbereda mig, men innan jag kunde börja oroa mig för operationen hade jag en tenta på sommarkursen att genomföra.

På vägen till sjukhuset kände jag mig väldigt orolig. Jag var rädd eftersom jag skulle bli lämnad där ensam, jag hade även fått veta att jag inte skulle få träffa mina anhöriga förrän två dagar senare den 17/7. Jag hade önskat att jag kunna ha någon där hela tiden, någon som bara satt där och som fanns där när jag vaknade, men det gick inte. Min mamma, syster och pojkvän följde med mig till avdelningen. Jag gick fram till receptionen och sa att jag var där för att skriva in mig. Hon bad mig vänta och en sköterska kom och hämtade mig, hon visade mig till mitt rum och sa "du får ett eget rum" och öppnade dörren till rummet jag skulle få, "vilken lyx!" sa jag, hon svarade "ja någonting ska man ju ha tur med". Vi gick in och hon förklarade att jag skulle duscha med bakteriedödande tvål innan jag gick och la mig och att jag skulle behöva duscha igen nästa morgon innan operationen. Vi undrade vilken tid operationen skulle bli av och hon svarade att de inte visste säkert förrän till kvällen. Vi frågade om jag skulle dricka något laxermedel, men det trodde hon inte att jag skulle behöva hon trodde att det skulle räcka med ett lavemang innan operationen. Hon meddelade att hon skulle ta några blodprover och min vikt på en gång, så hon försvann iväg en stund och kom sedan tillbaka med en vagn. Jag fick lägga mig på sängen och hon tog mitt blodtryck och frågade om jag var nervös, vilket jag var. Hon tog blodprover och passade även på att sätta en infart i armen på mig. Hon gick ut med vagnen och kom in igen med en slags våg som såg ut som en rullstol som jag fick sätta  mig i. Hon sa att de skulle bli tvungna att kolla min vikt varje dag för att se till att jag inte tappade för mycket i vikt. Sedan lämnade hon rummet igen. Jag, mamma, syster och min pojkvän pratade lite om allt möjligt innan sköterska kom in igen. Hon hade med sig en kanna vatten och sa att hon hade haft fel angående laxermedel och berättade att jag skulle dricka tre liter laxabon. Hon sa att det var bäst om jag druckit klart innan 19.30 så att jag skulle slippa springa på toa hela natten. Hon sa att det var bra om jag drack ett glas varje kvart, så försvann hon iväg igen. Jag hällde upp ett glas och lukten var kväljande. Jag smakade på vätskan och kände hur fruktansvärt illa den smakade! Det här kommer aldrig att gå! tänkte jag, men det var väl bara att dricka och se glad ut. Jag försökte få i mig mitt första glas, vilket tog cirka 30 min, mamma sprang ner och köpte en sprite till mig som jag kunde varva med. Det gick lite bättre, men det smakade ändå illa. Efter ett tag kom stomiterapeuten för att  markera ut vart på magen stomin skulle sitta. Hon bad mig att ligga ner, sitta upp och stå innan hon bestämde vart det skulle vara bäst att sätta den, så markerade hon ut stället med en penna. Efter ett tag var det dax för min mamma, syster och pojkvän att gå. Jag ville inte att de skulle gå, de kramade om mig och önskade mig lycka till innan de gick. Jag satte på tv:n för att fördriva tiden, jag försökte få i mig vätskan men det gick långsamt, det kändes som att den aldrig tog slut! Jag mådde bara mer och mer illa ju mer jag drack och inte kände jag någon verkan av det heller. En sköterska kom in för att se hur det gick för mig att dricka, jag svarade att det gick trögt. Jag höll flera gånger på att kräkas upp vätskan och jag blev stressad av att det gick så långsamt. Efter ytterligare några timmar kom de två kirurgerna som skulle genomföra operationen in. De frågade hur det var med mig och hur det gick med laxeringen. Jag sa att jag var nervös, men att det gick trögt med vätskan, han sa till mig att det var bäst att jag drack upp. Han sa att de skulle genomföra operationen tidigt på morgonen vid kl.10 och att jag skulle bli väckt vid kl.5 så att jag skulle hinna duscha och förbereda mig innan operationen. Han berättade att det var en stor operation och att jag behövde vila ut ordentligt innan. Han sa även att innan en sådan operation såg han alltid till sova tidigt och äta en stadig frukost med gröt på morgonen. Jag tänkte att han verkade väldigt trevlig och jag kände mig säker med att dessa två kirurger skulle operera mig. De tittade på min mage för att se vart stomiterapeuten hade markerat ut stomin, innan de gick. Efter att de hade gått ringde det i telefonen. Det var min mamma, hon berättade att frågorna från studien jag skulle delta i hade kommit och eftersom de ville att jag skulle svara på dem innan operationen så fick vi ta det över telefonen. Under tiden försökte jag få i mig resten av vätska med laxermedel, en sköterska kom in och såg att jag hade ungefär hälften av kannan kvar. Hon sa att det var bäst att jag skyndade på eftersom jag hade en liter till att drick efter att kannan var slut. Jag ville bara gråta, hur skulle jag klara av att få in mig all vätska?! Efter att jag och mamma hade svarat klart på alla frågor la vi på. Jag försökte tvinga i mig mer vätska så fort jag bara kunde, men allt bara kom upp igen. Det var bland det värsta jag druckit i mitt liv! Vid 19 tiden hade jag fått i mig  den första kannan med vätska och in kom de med en ny kanna, sköterskan sa att jag skulle försöka dricka så mycket som möjligt. Jag mådde illa så jag gick och duschade innan jag fortsatte med drickandet. Jag satte på mig nattskjortan och tvingade i mig mer vätska och tillslut var kannan tom! Jag lyckades! Men dåligt mådde jag och jag hoppas att jag aldrig behöver dricka det igen! Nattsköterskorna kom in och meddelade att de skulle väcka mig kl 5, de gav mig en tablett så att jag lättare skulle somna, sedan gick de igen. Jag tog tabletten och efter att ha legat och varit orolig en stund, somnade jag...

 

Några dagar efter förra mötet med kirurgen kom oron. Jag blev rädd för operationen, "tänk om jag inte vaknar igen!". Jag minns en kväll när jag skulle sova hos min pojkvän, plötsligt kom rädslan och oron. Jag berättade för honom att jag var rädd, jag sa att jag var rädd för att sövas, jag var rädd för att det skulle hända något, jag var rädd för att inte ha någon kontroll. Tårarna bara rann. Han lungnade mig bäst han kunde och sa till mig att läkarna vet vad de gör, jag tyckter synd om honom att han fick stå ut med min panik. Jag förstår att det inte kunde vara lätt för honom heller, han sa att han är inte orolig om inte jag är orolig, det var först när jag började oroa mig som han också började oroa sig. Jag var rädd för att förlora livmodern och därmed alla chanser att få barn, han lugnade mig och sa att det viktigaste var att jag blev frisk, inget annat spelade någon roll och vi kunde ju faktiskt adoptera i värsta fall. Jag var orolig för stomin, jag tyckte att den var äcklig, att jag skulle vara äcklig som hade den, även om jag visste att den bara skulle vara tillfällig. Tanken på att någon skulle skära i mig var läskig, kirugerna är ju inte mer än människor och även de kan göra misstag. Jag blev ledsen av tanken på att jag skulle ha ärr på magen resten av mitt liv, även om de med tiden skulle blekna. Jag har alltid velat vara perfekt. Men min underbara pojkvän sa att det spelar ingen roll hur jag ser ut bara jag blir frisk igen, han brydde sig inte om något annat, han sa till mig att jag är perfekt hur jag än är. Det kändes bättre, men kunde jag själv acceptera mig med ärr och stomi på magen? Just då var det svårt för mig att acceptera det, allt kändes bara så otroligt jobbigt. Men en sak visste jag och det var att oavsett skulle jag ta mig igenom det och det som inte dödar en, gör en starkare. Jag skulle klara det och bli starkare! Jag tänkte banne mig inte ge upp!

 

Den 3/7 hade de konferens om hur de skulle gå tillväga med min operation och fortsatt behandling. Samma dag som de haft konferensen ringde en sköterska till mig och bad mig komma till kirurgmotagningen på fredagen samma vecka för att träffa en läkare.

 

Jag gick dit på fredagen tillsammans med min mamma och min pojkvän. På vägen dit sa jag till min pojkvän att jag hoppades på tre saker, 1. Att tumören var godartad, 2. Att jag skulle få slippa att ha stomi, 3. Att det skulle bli en titthålsoperation. När sköterskan ropade upp mig fick jag följa med henne så att hon kunde ta min vikt och längd, innan hon visade oss in i ett rum där vi fick vänta på läkaren. En äldre läkare kom in och presenterade sig innan han satte sig ner. Han frågade hur det var med mig och jag svarade att det var okej. Han berättade att de hade haft en konferens och att de hade fått svar på proverna de hade tagit på tumören. "Det är cancer i tumören" sa han och jag kände att det var ganska väntat, jag blev lite förvånad över att jag inte reagerade mer än vad jag gjorde, jag tror inte riktigt att min hjärna uppfattade vad han sa. Han fortsatte och sa  "det är cancer, men det ser ut att vara en snällare form. Vi kan inte se några spridningar till lungor eller lever...". Han fortsatte och berättade att de skulle operera bort tumören som planerat, den 16/7, och att det skulle ta bort en bit av tarmen på varje sida om tumören. Allt som allt räknade de med att ta ut cirka 25 cm av tjock- och ändtarmen och sedan skarva ihop tarmen igen. Att tumören satt så pass långt ner skulle innebära att jag skulle behöva få en tillfällig stomi i cirka 3 månader, så att skarven i tarmen kunde få läka ifred. Han visade på en plansch, över tarmarna, var tumören satt och hur de skulle skarva ihop den igen. Jag tror inte jag tänkte så värst mycket när han talade, utan jag försökte nog mest hänga med i vad han sa. Han visade även vart de skulle sätta stomin och han förklarade att de skulle dra upp en bit av tunntarmen och sy fast den så att den blev en öppning på magen. Efter att vi hade talat en stund om operationen sa han att han skulle se om stomiterapeuten hade möjlighet att komma in och tala med mig på en gång, men innan det ville ha undersöka min mage och ta ett blodtryck. Jag la mig på britsen och han kände på min mage. Han sa att allt känndes bra och jag fick sätta mig upp så han kunde ta blodtryck. Han tog fram blodtrycksmätaren och försökte sätta den på min arm. Först satte han den bakofram och han höll på att krångla med den ett tag innan han tillslut fick dit den åt rätt håll (fast då väldigt långt ner). När jag såg hur han krånglade runt med blodtrycksmätaren blev jag lite nervös, "hur ska operationen gå om han inte ens kan sätta på en blodtrycksmätare!" tänkte jag (mamma lungnade mig lite senare när hon sa att kirurgerna oftast inte brukar ta blodtryck och att han säkert vet vad han gör när han opererar). När han var klar lämnade han oss för att se om stomiterapeuten hade tid att komma in. Jag, mamma och min pojkvän satt där och jag kände att situationen var lite obekväm med tanke på vad vi hade fått reda på, eftersom jag inte är så bra på att hantera sådana situationer så bara log jag och försökte skämta som jag brukar.

 

Efter en stund kom det in en äldre dam som presenterade sig som stomiterapeut. Hon satte sig ner och visade mig hur en stomi såg ut och hur den fungerade. Hon visade mig även hur ett stomibandage (påsen) såg ut och hur den skulle sitta. Hon hade plockat ihop en del broschyrer och tidningar som jag skulle få med mig hem och titta igenom i lugn och ro. Jag fick även med mig ett test-set med bandage att ta med hem för att pröva hur det kommer kännas att ha en stomi, samt för att kunna se om jag var allergisk mot limmet på fästplattan. I test-setet fanns en grej som skulle föreställa tarmen som jag skulle klistra fast på magen, ett bandage och en påse med något pulver i. Hon berättade att jag skulle stoppa påsen i bandaget och hälla på lite vatten innan jag klistrade fast den på magen, detta för att det skulle bli lite tyngd i. När vi var klara fick jag gå hem. 

 

På vägen ut från sjukhuset sa jag till min mamma och min pojkvän att jag fick i alla fall 1 av 3, 1. Godartad - Elakartad/cancer, 2. Ingen stomi - Stomi, 3. Titthålsoperation...

 

Två veckor efter mitt första besök hos kirurgen, var det dax för magnetröntgen. Innan röntgen fick jag varken äta eller dricka så jag var både hungrig och törstig på vägen dit. Jag gick dit tillsammans med min mamma och denna gång behövde jag inte dricka någon kontrastvätska innan undersökningen. De ropade upp mig och jag fick följa med in genom en dörr till en ny korridor medan mamma fick sitta i väntrummet. Sköterskan visade mig till ett litet utrymme med ett skynke, där jag skulle byta om till en papprock. När jag hade bytt om sa hon att undersökningen skulle ta ca 30 minuter, hon frågade mig om jag ville gå på toa först "Ja det skulle nog vara bra" sa jag, hon sa att jag kunde gå på toa ute i väntrummet. Jag bara stod där och tittade på henne och sa, "nä föressten jag klarar mig nog" då jag tyckte att det kändes väldigt jobbigt att behöva gå ut i väntrummet i min pappersrock, jag tror hon förstod. Hon visade mig istället till en personaltoalett längre ner i korridoren. När jag kom tillbaka fick jag gå in i ett rum och sätta mig i en stol, där sköterskan satte en infart i armen på mig. Medan hon gjorde det berättade jag att jag hade cellskräck och att jag hade problem med att känna mig fast, jag sa till henne att jag var rädd för att få panik under undersökningen.

 

Vi gick in i rummet där magnetröntgenmaskinen stod och hon sa till mig att försöka ta det lungt och slappna av under undersökningen. Hon lät mig gå runt och titta på maskinen, den var stor med en ganska smal tunnel rakt igenom, jag kände mig inte så värst bekväm med tanken att jag skulle ligga i den i 30 minuter. Hon berättade att jag skulle få ha huvudet utanför tunneln och jag tänkte att då kanske det känns lite bättre i alla fall. Jag fick hoppa upp på britsen och hon såg till att jag låg bekvämt med en kudde under huvudet och ett stöd under knäna. Hon spännde fast något runt området som skulle röntgas och sa till mig att hålla händerna längst kroppen som hon också spände fast. Hon la en larmknapp i min hand och sa att om det var något jag ville så behövde jag bara trycka på knappen så kunde vi tala med varandra. Hon berättade att maskinen var väldigt högljudd så hon tog fram öronproppar som hon stoppade in i mina öron och satte på mig ett par ljudisolerande hörlurar.

Hon sprutade in kontrast i infarten i min arm och gick ut. Plötsligt hörde jag henne tala i hörlurarna och hon berättade att hon skulle sätta igång maskinen, jag blev riktigt nervös och kände hur pulsen ökade, om det berodde på panik eller på kontrasten vet jag inte men jag kände att jag hellst ville att undersökningen skulle vara över. När hon hade slutat prata kom radion på i hörlurarna, jag tror att det var P3. Maskinen startade och jag åkte in i tunneln, jag kände hur trångt det blev och mina armar trycktes närmare kroppen, jag försökte ta det lungt och konsentrera mig på radion istället. Väl inne i tunneln hörde jag hennes röst i hörlurarna igen och hon fråga om det gick bra, "ja" svara jag och hon meddelade att hon skulle påbörja röntgen. Fast att jag hade både öronproppar, hörlurar och radio på hörde jag ett väldigt högt knakande och surrande från maskinen, när hon sa att maskinen var högljudd så menade hon verkligen högljudd! Jag låg där och försökte att inte tänka på att jag var fast i ett en trång liten tunnel och konsentrerade mig på radion. Det var en debatt mellan en kvinna från organisationen Femen och en annan kvinna som tyckte att deras nakenattack i en moské i Stockholm sågs som rasistisk. Efter en stund tystnade maskinen och sköterska frågade hur det gick för mig, innan den satte igång igen. En stund senare hade en halvtimme gått och jag fick komma ut ur tunneln igen. När jag gick därifrån tänkte jag att det var skönt att det var över...