Medan jag låg på operationsbordet och sov var det för mina anhöriga väldigt oroligt. I det här inlägget har jag låtit min mamma och min syster berätta om hur det var för dem medan jag opererades.

 

Mamma: Jag hade sett till att jag hade lite att göra under dagen för att slippa fundera så mycket. Jag började dagen med att slipa och grundmåla en av mina köksstolar och medan det torkade storstädade jag vardagsrummet. Jag väntade på att klockan skulle bli 15 så att jag kunde ringa till uppvaket och se hur allt hade gått. När jag ringde svarade en sköterska som meddelade att Mailn var kvar på operation och att jag skulle återkomma om ett par timmar då de skulle veta mer. Jag fortsatte att greja hemma och ringde min andra dotter för att meddela att Malin fortfarande var på operation. Vid 17-tiden ringde jag igen och fick prata med en annan sköterska som inte visste någonting. Hon såg inte någonstans om Malin var på operation eller inte, hon visste inte ens om Malin hade kommit ner till operation än, då det kunde ha blivit försenat. Hon tyckte att jag skulle ringa avdelningen för att höra om hon var kvar på avdelningen. Jag ringde till avdelningen och får beskedet att Malin åkt redan vid 07.30, "vart har de gjort av mitt barn?!" tänkte jag och jag ville nästan åka ner till sjukhuset för att leta rätt på henne. Sedan kom tankar om det kunde ha blivit några komplikationer under operationen? Hur mycket har de tagit bort? Fick de öppna upp helt och hållet? Sedan fick jag ringa till min andra dotter igen samt till Malins pojkvän. Pojkvännen var i upplösningstillstånd och berättade att han varit på avdelningen för att höra hur det gick. Det var då rastlösheten slog till och jag fick ingenting gjort! "Var är mitt barn?!" tänkte jag och gick runt som en osalig ande. 18.45 ringer jag igen till uppvaket och äntligen säger de att Malin kommit dit en halvtimme tidigare. Sköterskan berättade att operationen pågått till 18.15, nästan 9 timmar! (Det var långa 4 timmar.) Hon sa att operationen hade gått bra och att man hade gjort laparoskopi (titthålsoperation) och det var därför det hade tagit så pass lång tid. Hon sa att jag kunde ringa igen om ett par timmar och att jag då kunda få prata direkt med Malin. Jag ringde upp min andra dotter samt Malins pojkvän igen och berättade att allt gått bra, pojkvännen blev väldigt lättad över det beskedet. Senare på kvällen ringde jag min son och Malins pappa för att meddela att allt gått bra. En lång och orolig dag var till ända.

 

Syster: Precis som mamma hade jag sett till att jag hade något att sysselsätta mig med den här dagen för att slippa tänka allt för mycket. En kompis kom hem till mig och tanken var till en början att vi skulle måla, men min hjärna var någon helt annanstans och inspirationen vägrade komma. Det slutade med att vi spelade tv-spel och tittade på film istället. Ju närmare klockan tre det blev desto mer rastlös blev jag, jag visste att mamma skulle ringa uppvaket då och jag ville bara höra att allt hade gått bra. När mamma sen ringde och meddelade att Malin var kvar på operation började jag bli lite nervös, tänk om det hade hänt något? Jag var glad att jag hade någon hos mig som dessutom lyckades lugna ner mina tankar innan de skenade iväg allt för långt. Malins pojkvän ringde mig strax efter att jag pratat med mamma och undrade hur det hade gått, jag berättade att Malin inte kommit till uppvak än och jag hörde att han var orolig. Men vi visste ju fortfarande inte exakt vilken tid operationen börjat, jag tänkte att det kan ju ha blivit lite förseningar innan de kom igång. När mamma ringde mig nästa gång, runt fem, och berättade att Malin fortfarande inte kommit ner och att operationen börjat redan halv åtta blev jag riktigt orolig och kunde inte längre koncentrera mig ordentligt på någonting. Jag bad då även mamma ringa till pojkvännen och berätta, eftersom det var hon som pratat med dem på sjukhuset. Fram till nästa samtal från mamma satt jag mest och var nervös och orolig och tusen tankar om vad som kunde vara orsaken till att det tog så lång tid flög genom huvudet. Än en gång var jag glad att jag hade någon hos mig att prata med. Det var riktigt jobbigt att inte veta varför det tog sån tid. Till slut hörde mamma äntligen av sig och berättade att Malin var på uppvaket och att allt hade gått bra och hon berättade för mig varför det hade tagit så lång tid. Det var en enorm lättnad och jag kunde äntligen slappna av. Det var bara jobbigt att jag skulle vara tvungen att vänta ända till nästa dag innan jag fick träffa henne igen...