Måndagen den 15/7 kl 14.00 var det dax att skriva in sig på avdelningen. Jag gick upp tidig den dan för att förbereda mig, men innan jag kunde börja oroa mig för operationen hade jag en tenta på sommarkursen att genomföra.

På vägen till sjukhuset kände jag mig väldigt orolig. Jag var rädd eftersom jag skulle bli lämnad där ensam, jag hade även fått veta att jag inte skulle få träffa mina anhöriga förrän två dagar senare den 17/7. Jag hade önskat att jag kunna ha någon där hela tiden, någon som bara satt där och som fanns där när jag vaknade, men det gick inte. Min mamma, syster och pojkvän följde med mig till avdelningen. Jag gick fram till receptionen och sa att jag var där för att skriva in mig. Hon bad mig vänta och en sköterska kom och hämtade mig, hon visade mig till mitt rum och sa "du får ett eget rum" och öppnade dörren till rummet jag skulle få, "vilken lyx!" sa jag, hon svarade "ja någonting ska man ju ha tur med". Vi gick in och hon förklarade att jag skulle duscha med bakteriedödande tvål innan jag gick och la mig och att jag skulle behöva duscha igen nästa morgon innan operationen. Vi undrade vilken tid operationen skulle bli av och hon svarade att de inte visste säkert förrän till kvällen. Vi frågade om jag skulle dricka något laxermedel, men det trodde hon inte att jag skulle behöva hon trodde att det skulle räcka med ett lavemang innan operationen. Hon meddelade att hon skulle ta några blodprover och min vikt på en gång, så hon försvann iväg en stund och kom sedan tillbaka med en vagn. Jag fick lägga mig på sängen och hon tog mitt blodtryck och frågade om jag var nervös, vilket jag var. Hon tog blodprover och passade även på att sätta en infart i armen på mig. Hon gick ut med vagnen och kom in igen med en slags våg som såg ut som en rullstol som jag fick sätta  mig i. Hon sa att de skulle bli tvungna att kolla min vikt varje dag för att se till att jag inte tappade för mycket i vikt. Sedan lämnade hon rummet igen. Jag, mamma, syster och min pojkvän pratade lite om allt möjligt innan sköterska kom in igen. Hon hade med sig en kanna vatten och sa att hon hade haft fel angående laxermedel och berättade att jag skulle dricka tre liter laxabon. Hon sa att det var bäst om jag druckit klart innan 19.30 så att jag skulle slippa springa på toa hela natten. Hon sa att det var bra om jag drack ett glas varje kvart, så försvann hon iväg igen. Jag hällde upp ett glas och lukten var kväljande. Jag smakade på vätskan och kände hur fruktansvärt illa den smakade! Det här kommer aldrig att gå! tänkte jag, men det var väl bara att dricka och se glad ut. Jag försökte få i mig mitt första glas, vilket tog cirka 30 min, mamma sprang ner och köpte en sprite till mig som jag kunde varva med. Det gick lite bättre, men det smakade ändå illa. Efter ett tag kom stomiterapeuten för att  markera ut vart på magen stomin skulle sitta. Hon bad mig att ligga ner, sitta upp och stå innan hon bestämde vart det skulle vara bäst att sätta den, så markerade hon ut stället med en penna. Efter ett tag var det dax för min mamma, syster och pojkvän att gå. Jag ville inte att de skulle gå, de kramade om mig och önskade mig lycka till innan de gick. Jag satte på tv:n för att fördriva tiden, jag försökte få i mig vätskan men det gick långsamt, det kändes som att den aldrig tog slut! Jag mådde bara mer och mer illa ju mer jag drack och inte kände jag någon verkan av det heller. En sköterska kom in för att se hur det gick för mig att dricka, jag svarade att det gick trögt. Jag höll flera gånger på att kräkas upp vätskan och jag blev stressad av att det gick så långsamt. Efter ytterligare några timmar kom de två kirurgerna som skulle genomföra operationen in. De frågade hur det var med mig och hur det gick med laxeringen. Jag sa att jag var nervös, men att det gick trögt med vätskan, han sa till mig att det var bäst att jag drack upp. Han sa att de skulle genomföra operationen tidigt på morgonen vid kl.10 och att jag skulle bli väckt vid kl.5 så att jag skulle hinna duscha och förbereda mig innan operationen. Han berättade att det var en stor operation och att jag behövde vila ut ordentligt innan. Han sa även att innan en sådan operation såg han alltid till sova tidigt och äta en stadig frukost med gröt på morgonen. Jag tänkte att han verkade väldigt trevlig och jag kände mig säker med att dessa två kirurger skulle operera mig. De tittade på min mage för att se vart stomiterapeuten hade markerat ut stomin, innan de gick. Efter att de hade gått ringde det i telefonen. Det var min mamma, hon berättade att frågorna från studien jag skulle delta i hade kommit och eftersom de ville att jag skulle svara på dem innan operationen så fick vi ta det över telefonen. Under tiden försökte jag få i mig resten av vätska med laxermedel, en sköterska kom in och såg att jag hade ungefär hälften av kannan kvar. Hon sa att det var bäst att jag skyndade på eftersom jag hade en liter till att drick efter att kannan var slut. Jag ville bara gråta, hur skulle jag klara av att få in mig all vätska?! Efter att jag och mamma hade svarat klart på alla frågor la vi på. Jag försökte tvinga i mig mer vätska så fort jag bara kunde, men allt bara kom upp igen. Det var bland det värsta jag druckit i mitt liv! Vid 19 tiden hade jag fått i mig  den första kannan med vätska och in kom de med en ny kanna, sköterskan sa att jag skulle försöka dricka så mycket som möjligt. Jag mådde illa så jag gick och duschade innan jag fortsatte med drickandet. Jag satte på mig nattskjortan och tvingade i mig mer vätska och tillslut var kannan tom! Jag lyckades! Men dåligt mådde jag och jag hoppas att jag aldrig behöver dricka det igen! Nattsköterskorna kom in och meddelade att de skulle väcka mig kl 5, de gav mig en tablett så att jag lättare skulle somna, sedan gick de igen. Jag tog tabletten och efter att ha legat och varit orolig en stund, somnade jag...