Som jag nämnde i föregånde inlägg så upptäckte läkarna under operationen förändringar i buken. Först trodde de att det kunde vara cancerna som spridit sig. De tog då vävnadsprover på förändringarna och skickade iväg på snabb analys. Analysen visade att det inte var cancerspridningar utan att det var något som heter Endometrios. Endometrios är livmoderslemhinna som finns utanför livmodern, exempelvis i buken. Om man har Endometrios så kan man få  ont i nedre delen av magen, starka menssmärtor, ont vid samlag, ont när man går på toa och svårigheter att få barn. Att de hittade detta i min buk kan förklara mycket av de smärtor som jag haft under många års tid. Dessa tog de självklart bort när de ändå höll på att operera så nu slipper jag förhoppningsvis dessa smärtor.

På morgonen efter operationen blev jag hämtad från uppvaket och fick komma tillbaka till mitt rum på avdelningen. Jag var väldigt hungrig efter att inte ha ätit på ett och havlt dygn, så en sköterska kom in med frukost till mig och en ostmacka har nog aldrig smakat bättre än just då. Efter att jag hade ätit ringde jag till mamma för att prata lite och bad om nummret till min syster så att jag kunde tala med henne också. Jag ringde min syster och hon sa att hon och mamma skulle komma och hälsa på vid halv två tiden.

Jag var så otroligt trött efter att inte ha kunnat sova under natten på uppvaket så jag försökte att få lite sömn, men det var inte det lättaste då det kom in folk på rummet hela tiden. Det kom in sköterskor som skulle ta blodtryck, puls, blodprover och vikt flera gånger under dagen. Någon gång under dagen kom en av kirurgerna för att berätta om operationen. Han förklarade att allt hade gått som planerat även om det hade tagit längre tid än det trott att det skulle göra. Han berättade att de hade fått göra en pause i operationen då de hittat förändringar i buken som de trott var spridningar av cancern. Det visade sig att dessa förändringar var små "öar" med livmoderslemhinna som kallas för endometrios, vilket vissa kvinnor kan ha och då även ha problem med smärtor i buken. Han förklarade att de tagit bort dessa "öar" när de ändå var inne och opererade och sa att om jag tidigare haft svåra menssmärtor så skulle dessa antagligen vara borta nu. Han berättade även att de hade tagit bort lymfkötlar som fanns i närheten av tumören och att de hade skickat dessa på analys. Han sa att de antagligen skulle behöva förklara detta flera gånger för mig eftersom han visste att det är svårt att ta upp all information på en gång (och ja, han hade rätt! Jag tror inte det var så mycket som fastnade under det samtalet). Senare kom en narkossköterska på besök och sa att de skulle dra ner dosen lite på epiduralen eftersom jag hade påpekat att hela högerbenet var avdomnat. Narkossköterskan förklarade att epiduralen antagligen sände ut smärtstillande lite snett och det var antagligen därför som benet hade domnat av. Sköterskan sänkte dosen och berättade att jag kunde trycka på en knapp om jag fick ondare och kände att jag behövde mer smärtstillande. Jag tror att stomiteraputen också var där en sväng för att se hur det var med mig och berättade att det var viktigt att jag kom igång att äta och dricka då man förlorar mycket vätska och salt när man har stomi. Hon förklarade att den genomskinliga påsen jag för tillfället hade skulle bytas ut mot en vanlig stomipåse om ett par dagar. 

 

Sedan blev klockan äntligen halv två! Mamma, syster och bror kom och jag blev så glad över att se några som jag kände igen och inte bara ha sjukhuspersonal att tala med. Mamma hade med sig en stor stenfågel som jag fick och syster hade tagit med sig chips och cola (haha, perfekt!). Efter en stund kom även min pojkvän och hälsade på, vi satt och talade ett tag och tiden bara flög iväg och det var dax för dem att gå igen. När de gick igen kände jag mig väldigt ensam och då när besökstiden var slut kom pappa för att se hur det var med mig! Det gjorde mig lite gladare, men jag var så otroligt trött så jag vet inte hur roligt sällskap jag var den dagen, haha. Sedan blev det kväll och jag fick sova igen, innan jag somnade tänkte jag på att det var flera timmar kvar tills någon fick komma och hälsa på igen och jag räknade ner timmarnar tills jag somnade...

 

 

Jag vaknade upp, eller snarare halvvaknade, efter operationen och kände hur marken rörde sig (jag antar att jag rullades i sängen). Jag försökte tala, men det gick inte, tillslut fick jag fram "jag kräks", jag låg där och tyckte att de tog lång tid på sig innan de reagerade på vad jag hade sagt. Jag börjar hulka och upp far jag, jag tänkte då "nu sabba jag nog nåt i magen!" jag hulkade igen men inget kom upp (inte så konstigt med tanke på att det bara fanns luft i magen) de la mig ner igen och jag somnade om. När jag vaknar upp igen ligger jag i min säng inne på uppvaket. Det första jag såg var en klocka som hängde på väggen framför mig, men jag hade ingen aning om hur man skulle läsa av den! Tillslut listade jag ut att den lilla visaren pekade på 9:an (egentligen pekade den på 8:an, men min hjärna tyckte just då att 8 var 9). "Oj! Nu har jag sovit jättelänge! Operationen skulle ju bara hålla på i 4 timmar och de började vid 9.30..." tänkte jag och tvingade mig att hålla ögonen uppe. Jag tittade runt och det jag kunde se från min säng var: klockan, ett skynke, en skärm med massa siffror och grejer, bitar av ett kontor och en jäkla massa slangar som satt på mig. En sköterska kom fram och sa något som jag inte kommer ihåg, en gubbe skrek någonstans till vänster om mig (han var uppenbart förvirrad). Jag kände att det gjorde ont på en punkt på högra vaden och jag vickade lite försiktigt på foten. Jag märkte då att hela högra benet var avdomnat och utan känsel "F*n! De har sabbat mina nerver! Mitt ben kommer för alltid att vara bortdomnat!" tänkte jag. 

 

Sköterskan kom med vatten till mig hela natten och kollade på skärmen med siffror då den pep , viket den gjorde en gång i timmen när den just tagit mitt blodtryck, vilket apparaten gjorde helt själv, "high tech!" tänkte jag. Jag mindes att det var blött på operationsbordet när jag vaknade och mådde illa och jag mindes att någon hade sagt "vad är det här?". Jag kände mig generad och tänkte, "tänk om det kom från mig?". Jag kände mig oren och det kändes som om jag var blöt på benen och baken, det kändes som om något läckte. Jag sa till sköterska att "det har läckt något". Hon kände efter och tittade men sa att det inte var något där, jag tänkte att "hon kan inte ha tittat ordentligt". Hon berättade att det kunde kännas som att det rann med alla slangar på kroppen och med påsen på magen, "okej då", tänkte jag. Efter en stund gav hon mig en telefon så att jag kunde ringa någon anhörig och berätta att allt gått bra, "tryck 00 och sen nummret" sa hon och gick iväg. Jag kom på att jag inte kunda några nummer i huvudet, det enda nummret jag kom på var mammas hemnummer. Det tog ett tag för mig att lista ut hur en telefon fungerade men tillslut listade jag ut det och tryckte 00 och sedan mammas nummer. Mamma svarade, hon berättade att de varit oroliga och att operationen hade tagit nästan 9 timmar!! (8 timmar 45 minuter) och inte 4 timmar som jag hade trott. Mamma berättade att hon hade ringt både till avdelningen och till uppvaket flera gånger under dagen. Hon berättade även att min pojkvän varit jätte orolig och att han hade varit på avdelningen och talat med dem. Så mamma tyckte att jag skulle ringa till honom och jag bad om hans nummer. Mamma frågade om jag hade papper och penna, jag sa "säg det så kommer jag ihåg det i huvudet", mamma sa nummret och jag rabblade upp det, men sa inte en siffra rätt. Jag fick be sköterskan om papper och penna för att skriva ner nummret. Vi la på och jag skulle försöka ringa min pojkvän. Jag slog nummret flera gånger men fick bara upptaget signal, jag blev irriterad och tänkte "hur kan han prata i telefonen när jag ligger här?! Hans som varit så orolig!". Efter att jag hade slagit nummret cirka 20 gånger kom jag på att jag skulle ju slå 00 först, "duh" och kände mig ganska korkad. Jag slog nummret rätt och då funkade det! Min pojkvän svarade och var lättad över att jag mådde bra och han var glad att få höra min röst. Vi pratade en stund innan vi la på. 

 

Jag sa till sköterskan att det gjorde ont på en punkt på benet. Hon kände på benet och sa att det nog berodde på benställningarna, men att de skulle ha uppsikt över det. Jag sa då att benet var avdomnat, hon berättade att det nog berodde på epiduralen. Hon berättade för mig att jag skulle få ligga kvar på uppvaket under natten. Jag hade väldigt svårt att sova den natten på grund av blodtrycksmätaren som ströp åt armen då och då, gubben som skrek och personalen som sprang runt. Sköterska som tog hand om mig var jättesnäll och trevlig, hon såg till att jag fick musik att lyssna på och att jag hade vatten och saft hela natten. Jag försökte att lyssna på skivan hon gett mig men det var svårt att koncentrera sig med allt som hände runt omkring. Skivan jag hade fått att lyssna på var med Amanda Jensen, vilket var helt okej. Sköterska berättade att det var den enda skivan förutom klassiskt som hon kunde hitta. Hon berättade att de inte brukade ha så pass unga patienter hos sig. 

När jag låg på uppvaket hade jag ganska tråkigt så jag inspekterade monitorn som visade min puls, mitt blodtryck och andning. När jag låg där och försökte klura ut vad allt på skärmen var så "råkade" jag hålla andan lite och maskinen började pipa. Jag skyndade mig att andas igen så att inte alla skulle komma inrusandes och tro att jag höll på att dö. 

 

Någon gång under natten var det dax för mig att sätt mig upp, vilket inte var det lättaste. Sköterska hjälpte mig till sittandes och jag kändes mig som om jag hade blivit påkörd av ett tåg. Hon hjälpte mig av med skjortan och visade mig hur jag såg ut på magen. Det jag såg var flera skyddslappar som satt lite här och där på magen, dessa täckte över snitten. Jag såg även en jättekonstig genomskinlig påse som satt på magen och såg välldigt otrevlig ut. Sköterska tömde påsen och sa att det kunde lukta väldigt fränt från den, men jag kände ingen lukt alls just då. Hon skulle hjälpa mig att ta på mig kläder så hon hjälpte mig att ställa mig upp. Jag kände att mitt högerben som var avdomnat inte kunde bära mig. Jag kände mig snurrig och illamående och höll på att ramla ihop, så sköterska skyndade sig att hjälpa mig på med kläderna så att jag kunde lägga mig ner igen. Någon gång under natten ringde en av kirurgerna som opererat mig, han ville tala med mig. Han förklarade att operationen hade gått bra och att jag hade fått behålla livmodern. Ha sa att operationen pågått längre än de hade trott att den skulle göra, då de hade hittat förändringar i buken som de hade varit tvungna att skicka på snabb analys. Han fortsatte att tala och jag vet inte hur mycket av det han sa som jag egentligen uppfattade. Han sa att han skulle komma till avdelningen följande dag för att se hur jag mådde, innan han la på.

När jag låg där på uppvaket kände jag mig otroligt tacksam, det var en enorm skillnad i känslan i magen och jag var lättad över att tumören inte längre fanns kvar...

Medan jag låg på operationsbordet och sov var det för mina anhöriga väldigt oroligt. I det här inlägget har jag låtit min mamma och min syster berätta om hur det var för dem medan jag opererades.

 

Mamma: Jag hade sett till att jag hade lite att göra under dagen för att slippa fundera så mycket. Jag började dagen med att slipa och grundmåla en av mina köksstolar och medan det torkade storstädade jag vardagsrummet. Jag väntade på att klockan skulle bli 15 så att jag kunde ringa till uppvaket och se hur allt hade gått. När jag ringde svarade en sköterska som meddelade att Mailn var kvar på operation och att jag skulle återkomma om ett par timmar då de skulle veta mer. Jag fortsatte att greja hemma och ringde min andra dotter för att meddela att Malin fortfarande var på operation. Vid 17-tiden ringde jag igen och fick prata med en annan sköterska som inte visste någonting. Hon såg inte någonstans om Malin var på operation eller inte, hon visste inte ens om Malin hade kommit ner till operation än, då det kunde ha blivit försenat. Hon tyckte att jag skulle ringa avdelningen för att höra om hon var kvar på avdelningen. Jag ringde till avdelningen och får beskedet att Malin åkt redan vid 07.30, "vart har de gjort av mitt barn?!" tänkte jag och jag ville nästan åka ner till sjukhuset för att leta rätt på henne. Sedan kom tankar om det kunde ha blivit några komplikationer under operationen? Hur mycket har de tagit bort? Fick de öppna upp helt och hållet? Sedan fick jag ringa till min andra dotter igen samt till Malins pojkvän. Pojkvännen var i upplösningstillstånd och berättade att han varit på avdelningen för att höra hur det gick. Det var då rastlösheten slog till och jag fick ingenting gjort! "Var är mitt barn?!" tänkte jag och gick runt som en osalig ande. 18.45 ringer jag igen till uppvaket och äntligen säger de att Malin kommit dit en halvtimme tidigare. Sköterskan berättade att operationen pågått till 18.15, nästan 9 timmar! (Det var långa 4 timmar.) Hon sa att operationen hade gått bra och att man hade gjort laparoskopi (titthålsoperation) och det var därför det hade tagit så pass lång tid. Hon sa att jag kunde ringa igen om ett par timmar och att jag då kunda få prata direkt med Malin. Jag ringde upp min andra dotter samt Malins pojkvän igen och berättade att allt gått bra, pojkvännen blev väldigt lättad över det beskedet. Senare på kvällen ringde jag min son och Malins pappa för att meddela att allt gått bra. En lång och orolig dag var till ända.

 

Syster: Precis som mamma hade jag sett till att jag hade något att sysselsätta mig med den här dagen för att slippa tänka allt för mycket. En kompis kom hem till mig och tanken var till en början att vi skulle måla, men min hjärna var någon helt annanstans och inspirationen vägrade komma. Det slutade med att vi spelade tv-spel och tittade på film istället. Ju närmare klockan tre det blev desto mer rastlös blev jag, jag visste att mamma skulle ringa uppvaket då och jag ville bara höra att allt hade gått bra. När mamma sen ringde och meddelade att Malin var kvar på operation började jag bli lite nervös, tänk om det hade hänt något? Jag var glad att jag hade någon hos mig som dessutom lyckades lugna ner mina tankar innan de skenade iväg allt för långt. Malins pojkvän ringde mig strax efter att jag pratat med mamma och undrade hur det hade gått, jag berättade att Malin inte kommit till uppvak än och jag hörde att han var orolig. Men vi visste ju fortfarande inte exakt vilken tid operationen börjat, jag tänkte att det kan ju ha blivit lite förseningar innan de kom igång. När mamma ringde mig nästa gång, runt fem, och berättade att Malin fortfarande inte kommit ner och att operationen börjat redan halv åtta blev jag riktigt orolig och kunde inte längre koncentrera mig ordentligt på någonting. Jag bad då även mamma ringa till pojkvännen och berätta, eftersom det var hon som pratat med dem på sjukhuset. Fram till nästa samtal från mamma satt jag mest och var nervös och orolig och tusen tankar om vad som kunde vara orsaken till att det tog så lång tid flög genom huvudet. Än en gång var jag glad att jag hade någon hos mig att prata med. Det var riktigt jobbigt att inte veta varför det tog sån tid. Till slut hörde mamma äntligen av sig och berättade att Malin var på uppvaket och att allt hade gått bra och hon berättade för mig varför det hade tagit så lång tid. Det var en enorm lättnad och jag kunde äntligen slappna av. Det var bara jobbigt att jag skulle vara tvungen att vänta ända till nästa dag innan jag fick träffa henne igen...

Morgonen den 16/7 blev jag väckt vid kl 5 av de två undersköterskona som jobbat nattskiftet. När de kom in och väckte mig kände jag mig lite förvirrad och förstod först inte var jag var. Efter en liten stund insåg jag att jag befann mig på sjukhuset och att jag snart skulle in på operation. De gav mig en handduk och en nattskjorta "vi har slut på operationsskortor tyvärr, du får ta en nattskjorta istället men sätt den med knapparna bak", sa den ena undersköterskan och gick ut igen. Jag steg upp och hoppade in i duschen och tog på mig skjortan. Efter stund kom en undersköterska in och frågade "ska vi sätta i kisseslangen?" (det vill säga katetern), "mm" svarade jag och såg inte fram emot det alls. Jag sa till henne att jag kände mig obekväm och att jag var väldigt nervös. Hon lugnade mig och sa att det skulle gå jättebra. Hon satte dit katetern och jag som trodde att det skulle göra ont, kände ingenting alls. "Det var ju inte så farligt" tänkte jag. Hon sa att två från dagpersonalen skulle ta med mig till operation vid 8-tiden. Jag låg där och väntade och kände mig nervös inför operationen. Jag fick några tabletter som jag skulle ta, jag tror att det var antiinflammatoriska och lugnande. Men inte blev jag lugnare för det. Strax före 8 kom två undersköterskor in, de frågade hur det var med mig och jag sa att jag var väldigt nervös, de sa att det är vanligt, så rullade de ut mig från rummet. Jag rullades ut från avdelningen och vidadare genom korridorerna, jag kände hur pulsen blev högre och högre, paniken steg i kroppen. När jag rullades in på operationsavdelningen skulle jag byta från att ligga i sängen till att ligga på operationsbordet innan jag skulle in till operationssalen. Jag masade mig över och fick ett uppvärmt gosigt täcke på mig och så satte de en skyddshätta på mitt huvud för att hålla håret borta. Sen spändes jag fast med "säkerhetsbälten" så att jag inte skulle ramla/rulla av bordet (eller fly?). Paniken steg! Jag vill inte! Gaahh!!

Jag rullades in till operationssalen och de tog bort säkerhetsbältena igen. Sen hände en mängd saker samtidigt. De trasslade av mig skjortan som hade blivit blöt på ena ärmen av bandaget jag hade över infarten, när jag duschade. Där låg jag halvnäck och en man sa till mig att sätta mig upp och upp satt jag med benen dinglandes från sidan och med min nakna bak och rygg mot dörren, var lite orolig att de som kom in skulle bli bländade av min nakna vita bak. Så där sitter jag med en man som håller på att koppla in epiduralen i ryggen, en kvinna som kopplar sladdar, slangar, elektroder och en massa skumma saker på framsidan, helt näck! In kommer det fler folk som presenterar sig och någon kvinna kommer fram som skulle ställa frågor till mig, frågor som typ "är du allergisk mot häftplåster?" och sånt. Sen kom det in en snygg ung läkare som tar mig i hand, hälsar och säger att han ska vara med under operationen och där sitter jag iförd hätta med slangar och sladdar högt och lågt med min vita bak hängandes över kanten på operationsbordet (ordet pinsamt flög genom huvudet). Sedan gav narkossköterskan mig något vitt i en spruta som var muskelavslappnande och så lades jag ner igen. Då kom benställningarna fram och jag tänkte "fasen, skulle nog valt att ta trosorna på i alla fall". Benställningarna monterades fast på operationsbordet och upp med benen på dem. Jag fick känna hur olika benpositioner kändes, då jag skulle ligga där i cirka 4 timmar. Narkossköterskan satte en mask över min mun och näsa för att fylla upp mina lungor med syre. Jag låg där och tittade upp på lamporna och allt kändes så surrealistiskt. 

Efter en stund sa sköterskan att jag skulle bli väckt inne på operationsrummet  när operationen var klar, innan jag rullades in till postop (uppvaket), men att man oftast inte kommer ihåg det. "Coolt! Det ska jag komma ihåg!" tänkte jag. Sedan sprutade hon in något i armen och jag somnade...

Måndagen den 15/7 kl 14.00 var det dax att skriva in sig på avdelningen. Jag gick upp tidig den dan för att förbereda mig, men innan jag kunde börja oroa mig för operationen hade jag en tenta på sommarkursen att genomföra.

På vägen till sjukhuset kände jag mig väldigt orolig. Jag var rädd eftersom jag skulle bli lämnad där ensam, jag hade även fått veta att jag inte skulle få träffa mina anhöriga förrän två dagar senare den 17/7. Jag hade önskat att jag kunna ha någon där hela tiden, någon som bara satt där och som fanns där när jag vaknade, men det gick inte. Min mamma, syster och pojkvän följde med mig till avdelningen. Jag gick fram till receptionen och sa att jag var där för att skriva in mig. Hon bad mig vänta och en sköterska kom och hämtade mig, hon visade mig till mitt rum och sa "du får ett eget rum" och öppnade dörren till rummet jag skulle få, "vilken lyx!" sa jag, hon svarade "ja någonting ska man ju ha tur med". Vi gick in och hon förklarade att jag skulle duscha med bakteriedödande tvål innan jag gick och la mig och att jag skulle behöva duscha igen nästa morgon innan operationen. Vi undrade vilken tid operationen skulle bli av och hon svarade att de inte visste säkert förrän till kvällen. Vi frågade om jag skulle dricka något laxermedel, men det trodde hon inte att jag skulle behöva hon trodde att det skulle räcka med ett lavemang innan operationen. Hon meddelade att hon skulle ta några blodprover och min vikt på en gång, så hon försvann iväg en stund och kom sedan tillbaka med en vagn. Jag fick lägga mig på sängen och hon tog mitt blodtryck och frågade om jag var nervös, vilket jag var. Hon tog blodprover och passade även på att sätta en infart i armen på mig. Hon gick ut med vagnen och kom in igen med en slags våg som såg ut som en rullstol som jag fick sätta  mig i. Hon sa att de skulle bli tvungna att kolla min vikt varje dag för att se till att jag inte tappade för mycket i vikt. Sedan lämnade hon rummet igen. Jag, mamma, syster och min pojkvän pratade lite om allt möjligt innan sköterska kom in igen. Hon hade med sig en kanna vatten och sa att hon hade haft fel angående laxermedel och berättade att jag skulle dricka tre liter laxabon. Hon sa att det var bäst om jag druckit klart innan 19.30 så att jag skulle slippa springa på toa hela natten. Hon sa att det var bra om jag drack ett glas varje kvart, så försvann hon iväg igen. Jag hällde upp ett glas och lukten var kväljande. Jag smakade på vätskan och kände hur fruktansvärt illa den smakade! Det här kommer aldrig att gå! tänkte jag, men det var väl bara att dricka och se glad ut. Jag försökte få i mig mitt första glas, vilket tog cirka 30 min, mamma sprang ner och köpte en sprite till mig som jag kunde varva med. Det gick lite bättre, men det smakade ändå illa. Efter ett tag kom stomiterapeuten för att  markera ut vart på magen stomin skulle sitta. Hon bad mig att ligga ner, sitta upp och stå innan hon bestämde vart det skulle vara bäst att sätta den, så markerade hon ut stället med en penna. Efter ett tag var det dax för min mamma, syster och pojkvän att gå. Jag ville inte att de skulle gå, de kramade om mig och önskade mig lycka till innan de gick. Jag satte på tv:n för att fördriva tiden, jag försökte få i mig vätskan men det gick långsamt, det kändes som att den aldrig tog slut! Jag mådde bara mer och mer illa ju mer jag drack och inte kände jag någon verkan av det heller. En sköterska kom in för att se hur det gick för mig att dricka, jag svarade att det gick trögt. Jag höll flera gånger på att kräkas upp vätskan och jag blev stressad av att det gick så långsamt. Efter ytterligare några timmar kom de två kirurgerna som skulle genomföra operationen in. De frågade hur det var med mig och hur det gick med laxeringen. Jag sa att jag var nervös, men att det gick trögt med vätskan, han sa till mig att det var bäst att jag drack upp. Han sa att de skulle genomföra operationen tidigt på morgonen vid kl.10 och att jag skulle bli väckt vid kl.5 så att jag skulle hinna duscha och förbereda mig innan operationen. Han berättade att det var en stor operation och att jag behövde vila ut ordentligt innan. Han sa även att innan en sådan operation såg han alltid till sova tidigt och äta en stadig frukost med gröt på morgonen. Jag tänkte att han verkade väldigt trevlig och jag kände mig säker med att dessa två kirurger skulle operera mig. De tittade på min mage för att se vart stomiterapeuten hade markerat ut stomin, innan de gick. Efter att de hade gått ringde det i telefonen. Det var min mamma, hon berättade att frågorna från studien jag skulle delta i hade kommit och eftersom de ville att jag skulle svara på dem innan operationen så fick vi ta det över telefonen. Under tiden försökte jag få i mig resten av vätska med laxermedel, en sköterska kom in och såg att jag hade ungefär hälften av kannan kvar. Hon sa att det var bäst att jag skyndade på eftersom jag hade en liter till att drick efter att kannan var slut. Jag ville bara gråta, hur skulle jag klara av att få in mig all vätska?! Efter att jag och mamma hade svarat klart på alla frågor la vi på. Jag försökte tvinga i mig mer vätska så fort jag bara kunde, men allt bara kom upp igen. Det var bland det värsta jag druckit i mitt liv! Vid 19 tiden hade jag fått i mig  den första kannan med vätska och in kom de med en ny kanna, sköterskan sa att jag skulle försöka dricka så mycket som möjligt. Jag mådde illa så jag gick och duschade innan jag fortsatte med drickandet. Jag satte på mig nattskjortan och tvingade i mig mer vätska och tillslut var kannan tom! Jag lyckades! Men dåligt mådde jag och jag hoppas att jag aldrig behöver dricka det igen! Nattsköterskorna kom in och meddelade att de skulle väcka mig kl 5, de gav mig en tablett så att jag lättare skulle somna, sedan gick de igen. Jag tog tabletten och efter att ha legat och varit orolig en stund, somnade jag...

 

Några dagar efter förra mötet med kirurgen kom oron. Jag blev rädd för operationen, "tänk om jag inte vaknar igen!". Jag minns en kväll när jag skulle sova hos min pojkvän, plötsligt kom rädslan och oron. Jag berättade för honom att jag var rädd, jag sa att jag var rädd för att sövas, jag var rädd för att det skulle hända något, jag var rädd för att inte ha någon kontroll. Tårarna bara rann. Han lungnade mig bäst han kunde och sa till mig att läkarna vet vad de gör, jag tyckter synd om honom att han fick stå ut med min panik. Jag förstår att det inte kunde vara lätt för honom heller, han sa att han är inte orolig om inte jag är orolig, det var först när jag började oroa mig som han också började oroa sig. Jag var rädd för att förlora livmodern och därmed alla chanser att få barn, han lugnade mig och sa att det viktigaste var att jag blev frisk, inget annat spelade någon roll och vi kunde ju faktiskt adoptera i värsta fall. Jag var orolig för stomin, jag tyckte att den var äcklig, att jag skulle vara äcklig som hade den, även om jag visste att den bara skulle vara tillfällig. Tanken på att någon skulle skära i mig var läskig, kirugerna är ju inte mer än människor och även de kan göra misstag. Jag blev ledsen av tanken på att jag skulle ha ärr på magen resten av mitt liv, även om de med tiden skulle blekna. Jag har alltid velat vara perfekt. Men min underbara pojkvän sa att det spelar ingen roll hur jag ser ut bara jag blir frisk igen, han brydde sig inte om något annat, han sa till mig att jag är perfekt hur jag än är. Det kändes bättre, men kunde jag själv acceptera mig med ärr och stomi på magen? Just då var det svårt för mig att acceptera det, allt kändes bara så otroligt jobbigt. Men en sak visste jag och det var att oavsett skulle jag ta mig igenom det och det som inte dödar en, gör en starkare. Jag skulle klara det och bli starkare! Jag tänkte banne mig inte ge upp!

 

Den 3/7 hade de konferens om hur de skulle gå tillväga med min operation och fortsatt behandling. Samma dag som de haft konferensen ringde en sköterska till mig och bad mig komma till kirurgmotagningen på fredagen samma vecka för att träffa en läkare.

 

Jag gick dit på fredagen tillsammans med min mamma och min pojkvän. På vägen dit sa jag till min pojkvän att jag hoppades på tre saker, 1. Att tumören var godartad, 2. Att jag skulle få slippa att ha stomi, 3. Att det skulle bli en titthålsoperation. När sköterskan ropade upp mig fick jag följa med henne så att hon kunde ta min vikt och längd, innan hon visade oss in i ett rum där vi fick vänta på läkaren. En äldre läkare kom in och presenterade sig innan han satte sig ner. Han frågade hur det var med mig och jag svarade att det var okej. Han berättade att de hade haft en konferens och att de hade fått svar på proverna de hade tagit på tumören. "Det är cancer i tumören" sa han och jag kände att det var ganska väntat, jag blev lite förvånad över att jag inte reagerade mer än vad jag gjorde, jag tror inte riktigt att min hjärna uppfattade vad han sa. Han fortsatte och sa  "det är cancer, men det ser ut att vara en snällare form. Vi kan inte se några spridningar till lungor eller lever...". Han fortsatte och berättade att de skulle operera bort tumören som planerat, den 16/7, och att det skulle ta bort en bit av tarmen på varje sida om tumören. Allt som allt räknade de med att ta ut cirka 25 cm av tjock- och ändtarmen och sedan skarva ihop tarmen igen. Att tumören satt så pass långt ner skulle innebära att jag skulle behöva få en tillfällig stomi i cirka 3 månader, så att skarven i tarmen kunde få läka ifred. Han visade på en plansch, över tarmarna, var tumören satt och hur de skulle skarva ihop den igen. Jag tror inte jag tänkte så värst mycket när han talade, utan jag försökte nog mest hänga med i vad han sa. Han visade även vart de skulle sätta stomin och han förklarade att de skulle dra upp en bit av tunntarmen och sy fast den så att den blev en öppning på magen. Efter att vi hade talat en stund om operationen sa han att han skulle se om stomiterapeuten hade möjlighet att komma in och tala med mig på en gång, men innan det ville ha undersöka min mage och ta ett blodtryck. Jag la mig på britsen och han kände på min mage. Han sa att allt känndes bra och jag fick sätta mig upp så han kunde ta blodtryck. Han tog fram blodtrycksmätaren och försökte sätta den på min arm. Först satte han den bakofram och han höll på att krångla med den ett tag innan han tillslut fick dit den åt rätt håll (fast då väldigt långt ner). När jag såg hur han krånglade runt med blodtrycksmätaren blev jag lite nervös, "hur ska operationen gå om han inte ens kan sätta på en blodtrycksmätare!" tänkte jag (mamma lungnade mig lite senare när hon sa att kirurgerna oftast inte brukar ta blodtryck och att han säkert vet vad han gör när han opererar). När han var klar lämnade han oss för att se om stomiterapeuten hade tid att komma in. Jag, mamma och min pojkvän satt där och jag kände att situationen var lite obekväm med tanke på vad vi hade fått reda på, eftersom jag inte är så bra på att hantera sådana situationer så bara log jag och försökte skämta som jag brukar.

 

Efter en stund kom det in en äldre dam som presenterade sig som stomiterapeut. Hon satte sig ner och visade mig hur en stomi såg ut och hur den fungerade. Hon visade mig även hur ett stomibandage (påsen) såg ut och hur den skulle sitta. Hon hade plockat ihop en del broschyrer och tidningar som jag skulle få med mig hem och titta igenom i lugn och ro. Jag fick även med mig ett test-set med bandage att ta med hem för att pröva hur det kommer kännas att ha en stomi, samt för att kunna se om jag var allergisk mot limmet på fästplattan. I test-setet fanns en grej som skulle föreställa tarmen som jag skulle klistra fast på magen, ett bandage och en påse med något pulver i. Hon berättade att jag skulle stoppa påsen i bandaget och hälla på lite vatten innan jag klistrade fast den på magen, detta för att det skulle bli lite tyngd i. När vi var klara fick jag gå hem. 

 

På vägen ut från sjukhuset sa jag till min mamma och min pojkvän att jag fick i alla fall 1 av 3, 1. Godartad - Elakartad/cancer, 2. Ingen stomi - Stomi, 3. Titthålsoperation...

 

Två veckor efter mitt första besök hos kirurgen, var det dax för magnetröntgen. Innan röntgen fick jag varken äta eller dricka så jag var både hungrig och törstig på vägen dit. Jag gick dit tillsammans med min mamma och denna gång behövde jag inte dricka någon kontrastvätska innan undersökningen. De ropade upp mig och jag fick följa med in genom en dörr till en ny korridor medan mamma fick sitta i väntrummet. Sköterskan visade mig till ett litet utrymme med ett skynke, där jag skulle byta om till en papprock. När jag hade bytt om sa hon att undersökningen skulle ta ca 30 minuter, hon frågade mig om jag ville gå på toa först "Ja det skulle nog vara bra" sa jag, hon sa att jag kunde gå på toa ute i väntrummet. Jag bara stod där och tittade på henne och sa, "nä föressten jag klarar mig nog" då jag tyckte att det kändes väldigt jobbigt att behöva gå ut i väntrummet i min pappersrock, jag tror hon förstod. Hon visade mig istället till en personaltoalett längre ner i korridoren. När jag kom tillbaka fick jag gå in i ett rum och sätta mig i en stol, där sköterskan satte en infart i armen på mig. Medan hon gjorde det berättade jag att jag hade cellskräck och att jag hade problem med att känna mig fast, jag sa till henne att jag var rädd för att få panik under undersökningen.

 

Vi gick in i rummet där magnetröntgenmaskinen stod och hon sa till mig att försöka ta det lungt och slappna av under undersökningen. Hon lät mig gå runt och titta på maskinen, den var stor med en ganska smal tunnel rakt igenom, jag kände mig inte så värst bekväm med tanken att jag skulle ligga i den i 30 minuter. Hon berättade att jag skulle få ha huvudet utanför tunneln och jag tänkte att då kanske det känns lite bättre i alla fall. Jag fick hoppa upp på britsen och hon såg till att jag låg bekvämt med en kudde under huvudet och ett stöd under knäna. Hon spännde fast något runt området som skulle röntgas och sa till mig att hålla händerna längst kroppen som hon också spände fast. Hon la en larmknapp i min hand och sa att om det var något jag ville så behövde jag bara trycka på knappen så kunde vi tala med varandra. Hon berättade att maskinen var väldigt högljudd så hon tog fram öronproppar som hon stoppade in i mina öron och satte på mig ett par ljudisolerande hörlurar.

Hon sprutade in kontrast i infarten i min arm och gick ut. Plötsligt hörde jag henne tala i hörlurarna och hon berättade att hon skulle sätta igång maskinen, jag blev riktigt nervös och kände hur pulsen ökade, om det berodde på panik eller på kontrasten vet jag inte men jag kände att jag hellst ville att undersökningen skulle vara över. När hon hade slutat prata kom radion på i hörlurarna, jag tror att det var P3. Maskinen startade och jag åkte in i tunneln, jag kände hur trångt det blev och mina armar trycktes närmare kroppen, jag försökte ta det lungt och konsentrera mig på radion istället. Väl inne i tunneln hörde jag hennes röst i hörlurarna igen och hon fråga om det gick bra, "ja" svara jag och hon meddelade att hon skulle påbörja röntgen. Fast att jag hade både öronproppar, hörlurar och radio på hörde jag ett väldigt högt knakande och surrande från maskinen, när hon sa att maskinen var högljudd så menade hon verkligen högljudd! Jag låg där och försökte att inte tänka på att jag var fast i ett en trång liten tunnel och konsentrerade mig på radion. Det var en debatt mellan en kvinna från organisationen Femen och en annan kvinna som tyckte att deras nakenattack i en moské i Stockholm sågs som rasistisk. Efter en stund tystnade maskinen och sköterska frågade hur det gick för mig, innan den satte igång igen. En stund senare hade en halvtimme gått och jag fick komma ut ur tunneln igen. När jag gick därifrån tänkte jag att det var skönt att det var över...

 

Ungefär en vecka efter röntgenundersökningen fick jag komma till kirurgmottagningen på sjukhuset. Jag gick dit tillsammans med min mamma och min pojkvän. En sköterska kom och visade oss in i ett rum där vi skulle vänta på läkaren. Efter en kort stund kom läkaren in tillsammans med en underläkare för att prata med oss om vad som skulle komma att hända. Han talade om att det skulle bli en operation, troligtvis den 16/7, innan dess skulle jag göra en magnetröntgenundersökning. Han berättade att de skulle ha en konferens den 3/7 och då bestämma hur de skulle gå tillväga. Han sa att beroende på vad de skulle få för svar från röntgen på vart tumören/polypen satt i tarmen skulle jag kunna få en tillfällig stomi (påse på magen). Han berättade även att om tumören satt vägg i vägg med livmodern och om den hade växt ihop med livmodern skulle även livmodern behöva opereras bort, vilket skulle innebära att jag inte skulle kunna få några egna barn. När han sa detta kändes det som ett slag i magen och jag ångrade att jag inte skaffat barn tidigare. Att inte ha den möjligheten skulle vara riktigt jobbigt för mig, då jag länge velat ha barn och verkligen sett fram emot att en dag få egna barn. Vi frågade läkaren om vad vävnadsproverna från koloskopin hade visat och han sa då att de såg godartade ut, men med cellförändringar. Han berättade att proverna var väldigt ytliga och att det längre ner i tumören skulle kunna vara elakartat. Han sa att de skulle behöva ta nya, djupare prover med hjälp av rektoskopi, då de även skulle kunna titta på vart tumören satt och hur den såg ut.

 

Rektoskopin skulle genomföras direkt och min mamma och min pojkvän fick lämna rummet. En sköterska som skulle vara med under undersökningen kom in och jag fick lägga mig på britsen så att de skulle kunna genomföra undersökningen. Det var underläkaren som skulle genomföra rektoskopin, med assistans av kirurgen. Sådana här undersökningar känns för mig väldigt obehagliga, men jag visste att det bara var att lida igenom den. Den kunde väl inte vara värre än koloskopin? De påbörjade undersökningen och det var så extremt obehagligt och gjorde ännu ondare än koloskopin. Det kändes som om jag hade extrem mensvärk, och då menar jag extrem, och jag bara skrek rätt ut. Alla muskler i kroppen spände sig, "jag kommer att svimma!" tänkte jag och började skaka av smärta. Jag ville bara att det skulle vara över, det kändes som en evighet. Kirurgen fick ta över undersökningen, då jag antagligen skrämt livet ur underläkaren (hon var nog inte beredd på min reaktion). Till slut var de klara med undersökningen, "Du kan blöda en del nu eftersom de har tagit prover" sa sköterskan och visade mig till toaletten. Jag satte mig ner och det bara forsade ut blod, mer än jag någonsin tidigare varit med om och jag kände mig svimfärdig. Jag kom ut igen och sköterskan hämtade min pojkvän och min mamma.

 

Vi satte oss ner för att prata med läkarna som undersökt mig. Kirurgen berättade att tumören hade en bas på ca. 6 cm, vilket är ganska stort, och att den satt ungefär 12-13 cm upp. Han berättade att han var specialist på att avlägsna stora polyper i tarmen utan att göra en operation genom buken och att han istället går in via ändtarmsöppningen och avlägsnar tumören därifrån. Han trodde till en början att det var ett sådant ingrepp som skulle komma att bli aktuellt för mig, men med tanke på hur stor tumörens bas var och tumörens position var det nu mer troligt att de skulle behöva avlägsna den genom en vanlig operation. Han berättade även för min mamma och min pojkvän om undersökningen och att jag hade fått en smärtchock. Under hela tiden han pratade uppfattade jag i princip ingenting, utan tänkte istället hela tiden "Jag vill gå, jag vill gå, jag vill gå...". Till slut var mötet äntligen över och vi fick gå. Jag kände att det var mer blödningar på väg och skyndade mig till en toalett, då det kom ut lika mycket blod som förra gången. Jag kände mig väldigt ynklig och klen, så mamma sa till mig att pigga upp mig med en glass. Det blev en McFlurry...

 

Efter cirka två timmar kom en sköterska och ropade upp mig och jag följde med henne in i ett rum med en stor röntgenmaskin. Men den såg inte riktigt ut som jag hade trott, istället för en lång tunnel så såg den mer ut som en jättestor donut med en brits igenom och genast känndes det mycket bättre. Sköterskan visade mig in i ett litet rum där jag fick byta om på överkroppen, eftersom både bh:n och linnet hade metalldetaljer på sig (vilket man inte får ha när man genomför undersökningen). Jag bytte om och kom ut igen och fick lägga mig på britsen, sköterskan satte en infart i armen på mig (där hon skulle spruta in kontrast) och förklarade att jag var tvungen att ligga helt stilla under undersökningen och ha armarna över huvudet. Hon förklarade att maskinen skulle föra britsen fram och tillbaka genom röntgenmaskinen och att undersökningen skulle ta cirka 10-15 minuter. Hon berättade även att när hon sprutar in kontrastvätskan kan man känna sig väldigt varm och få en känsla av att man kissar på sig, "läskigt" tänkte jag. 

 

Sköterskan lämnade mig på britsen och gick in i ett rum och maskinen startade. När jag låg där såg jag att de hade satt bamseklistermärken i "taket" av maskinen, då hade jag något att fästa blicken på i alla fall. Efter någon minut kom hon ut igen och sa att hon skulle spruta in kontrast i armen på mig och att sa att jag skulle hålla armen, med infarten i, rakt upp i luften för att det lättare skulle gå ut i kroppen. När hon sprutade in kontrasten så kände jag hur den färdades genom armen och hur jag blev helt varm i kroppen, det var väldigt obehagligt och så fick jag känslan av att jag kissade på mig. Jag tänkte att det var en jäkla tur att hon förvarnade mig, annars hade jag nog fått panik och skämts ihjäl då jag skulle trott att jag kissade ner hela britsen. Jag åkte in och ut i maskinen några gånger och sen var det klart! Jag fick byta om och sköterskan sa att det skulle ta cirka 2 veckor innan bilderna var klara. Jag gick hem och tänkte "det där var ju inte så farligt"...

 

 

 

 

 

Dagen efter koloskopiundersökningen märkte jag att det hade börjat blöda väldigt mycket, mer än vanligt. Det fortsatte under hela dagen och till slut sa både min mamma och min pojkvän till mig att jag borde åka in till akuten och kolla upp det. Jag åkte in till akuten på kvällen, tillsammans med min pojkvän, där jag blev inledd i ett rum där jag fick lägga mig på en säng medan de tog blodprover på mig och satte en infart i armen. Sköterskan ställde frågor om blödningarna och sa att jag skulle säga till om det blödde mer. Hon frågade mig sedan om jag klarade av att gå själv in till ett annat rum, eller om jag ville bli skjutsad i sängen. Jag valde att gå själv. Jag blev visad till ett rum där jag skulle vänta på en läkare. Jag och min pojkvän försökte underhålla oss bäst vi kunde i det lilla rummet och efter någon timme kom en sköterska och knackade på. Hon meddelade att det var någon kille där ute som frågade efter mig. Vi sa till henne att hon kunde låta honom komma in. Sköterskan informerade då att man bara fick ha en person med sig, men att han kunde få komma in en liten stund. Det visade sig vara en av min pojkväns kompisar som ville se hur det var med oss. Han tyckte att läkaren borde komma snart och han underhöll oss en stund innan han gick igen. Några timmar senare, närmare bestämt klockan två på natten, kom till slut läkaren. Hon gjorde en snabb undersökning och sa att det verkade helt normalt och att jag kunde få åka hem igen. Runt tre var jag hemma igen och visste att jag bara skulle få sova några timmar innan det var dags att gå upp och ta mig till skolan... 

 

Den första jag berättade det för var självklart min pojkvän direkt efter undersökningen, men orden kom ut i en enda röra och både jag och han blev förvirrade. Det var ett riktigt chockbesked som ingen av oss var beredda på, vi var ju helt inställda på att det skulle vara Chron. Jag ringde min mamma och min syster innan jag ens hunnit smälta vad det var de faktiskt hade sagt att de hade hittat. Jag berättade att jag  hade en tumör och att jag skulle behöva opereras. Det blev nog ett chockbesked för dem också. När jag efter en stund smält det hela började jag googla på polyper och hamnade åter på 1177s hemsida där det stod och tjocktarmscancer och ändtarmscancer, jag tyckte fortfarande att det verkade konstigt att jag hade något av det då jag är så pass ung jämnfört med vilken åldersgrupp det oftast drabbar. Jag läste någonstans att det var ca 50% som överlever ändtarmscancer och det var då det började sjunka in och jag drabbades av panik och bara grät. Jag ringde min pojkvän som försökte lugna ner mig och sa att "det kan lika gärna vara godartat", jag blev lite lugnare. Men oron fanns fortfarande där, jag kunde ju faktiskt ha cancer...

 

Efter förra besöket gick det rätt snabbt. Jag fick en tid på endoskopimottagningen där en ordentlig undersökning av tarmen genomfördes. Inför besöket var jag väldigt nervös, jag var rädd att det skulle göra ont och hela situationen kändes obehaglig. Jag kom dit morgonen den 28 maj och jag hade med mig min pojkvän som stöd, men han stannade i väntrummet. Jag fick börja med att byta om till en sjukhusrock och blev sen visad till ett rum där jag fick sätta mig på en säng och vänta. Jag fick information om undersökningen och sen kom en sjuksköterska och satte en infart i armen, ifall jag skulle behöva smärtlindring och/eller lugnande under undersökningen. Jag fick sen gå in i undersökningsrummet där jag fick träffa kvinnan som skulle genomföra undersökningen och en sköterska som skulle assistera med smärtlindring. Jag fick ännu en förklaring om hur undersökningen skulle gå till och blev tillfrågad ifall jag behövde smärtstillande eller lugnande. Eftersom jag inte är så mycket för läkemedel sa jag till dem att det inte behövdes, jag ser nämligen mig själv som smärttålig så jag antog att det inte skulle behövas. 

 

De påbörjade undersökningen och jag kände att det här går ju ganska bra, men några sekunder senare höll jag på att svimma av smärta och det svartnade för ögonen. Jag skrek rätt ut och sköterskan skyndade sig iväg med fladdrande armar för att hämta smärtstillande. Medicinen gjorde mig yr och det kändes lite bättre och de fortsatte undersökningen, tills jag skrek rätt ut igen och sköterskan skyndade sig åter iväg med sina fladdrande armar. Jag fick mer medicin och det kändes som att den hjälpte, men inte så mycket som den kanske borde ha gjort. Undersökningen fortsatte och jag led mig igenom den och önskade bara att den kunde ta slut. 

 

Plötsligt frågade kvinnan som genomförde undersökningen hur gammal jag var, jag sa att jag var 25 år och hon verkade fundersam. Hon visade mig vad hon såg på skärmen, det jag såg var något som liknade en stor, äcklig, mörk knöl och min första tanke var "Det där kan inte vara bra!". De avslutade undersökningen och tog mig till ett rum där jag fick vila en stund. Kvinnan som undersökt mig kom in efter en stund och verkade irriterad när hon pratade. Hon berättade för mig vad det var hon hade sett, att hon inte kunde se några tecken på Crohns sjukdom (som var det som skulle undersökas), utan berättade att det hon hade visat mig på skärmen var en jättestor polyp. Hon berättade att den var för stor för att kunna avlägsnas direkt, vilket de annars kan göra med mindre polyper. Hon gick därifrån och lät mig vila en stund till innan hon kom tillbaka igen. När hon kom tillbaka frågade jag henne vad en polyp egentligen är för något, eftersom ordet inte sa mig så mycket. Hon förklarade då för mig att det är en tumör som de hade tagit prover på och skickat iväg på analys för att se om den var godartad. Jag fick också information om att polypen skulle behöva opereras bort och att jag troligtvis skulle få en tillfällig stomi, det vill säga en påse på magen, under tre månader efter operationen. Hon sa att om vårdcentralen hade skickat mig tidigare hade det blivit mycket enklare, eftersom de då hade kunnat ta bort polypen på en gång. Hon var uppenbart irriterad över hur vårdcentralen hade skött detta. Hon sa att hon skulle skicka en remiss till kirurgen och att jag vid nästa möte borde ha med mig någon in.

 

Efter det här mötet var det många tankar som rörde sig i huvudet. Ett par av de första tankarna som dykt upp direkt när hon yttrade ordet tumör var "hur länge har jag kvar" och "jag kommer att dö". Under de kommande dagarna var det många tankar som blandades med oro och ångest. Min hjärna började planera inför att jag kommer dö, jag funderade över allt som behöver göras innan dess. Det var också många tankar kring hur jag skulle berätta det här för alla...

Trots medicineringen mot hemorrojder fortsatte blödningarna att komma och gå i perioder. Jag började bli mer och mer osäker på om det verkligen var hemorrojder, med tanke på att de inte hade sett några under någon av undersökningarna och hemorrojder borde väl inte blöda så mycket? Under den här perioden hade jag inte så mycket tid att tänka på vad det kunde vara, det var mycket med skolan och de hade ju faktiskt sagt att det inte var något farligt. Tillslut började det blöda mer än någonsin och jag kunde inte längre bara gilla läget. I april 2013 sökte jag tillslut igen för blödningarna och fick då en akuttid på vårdcentralen, då jag fick träffa en läkare. Läkaren tyckte att "det var väldigt alarmerande" och ville undersöka mig ordentligt. Jag blev den här gången kvar på vårdcentralen i flera timmar då han genomförde undersökningar, tog blodprover och kontaktade endoskopimottagningen på sjukhuset då han misstänkte att det kunde vara Crohns sjukdom. De ville att han skulle genomföra en rektoskopi för att se om han såg någon blödning. Han tyckte sig se två småblödningar i tarmen och skickade en remiss till endoskopimottagningen...

 

 

Under båda de tidigare besöken hade det pratats om att det skulle kunna vara hemorrojder, så jag tänkte att det kanske kunde vara det iallafall och att det var därför det blödde. Det fortsatte att blöda och under 2012 sökte jag igen, men den här gången för smärtor i magen. Läkaren som hade upptäckt att min blindtarm ömmade sa att det vore bra att vara uppmärksam på den smärtan och att jag skulle söka vård om jag fick ont. Jag fick den här gången träffa en ung tjej som var ganska nyutbildad som läkare. Hon undersökte mig och blödningarna kom på tal. Hon ville då göra en undersökning med proktoskop, vilket hon gjorde direkt. Hennes diagnos blev hemorrojder, fast hon inte kunde se några under undersökningen, och skrev ut medicin för det...

 

Efter att jag fått mina provsvar från första besöket kände jag fortfarande att det det var något som var fel, men jag vågade inte söka igen då det senaste mötet blev otrevligt och jag kände mig dumförklarad för att jag ens hade sökt vård. Blödningarna lugnade ner sig, så jag tänkte att det där vad-det-nu-var-för-något hade gått över, varför skulle jag då söka igen? Tiden gick och jag tänkte inte så mycket mer på det.

 

Några månader senare började det blöda igen, rejält den här gången och jag blev rädd. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle ta mig till akuten direkt, men jag hade ingen möjlighet att ta mig dit då det var mitt i natten och ingen som kunde skjutsa. Blödningarna slutade igen, men jag ville ändå söka vård. Jag fick en ny tid på vårdcentralen och denna gång fick jag träffa en läkare och inte en distriktssköterska. Han tog mig mer på allvar och genomförde en mer ordentlig undersökning och tog fler blodprover. Läkaren kunde inte hitta något fel, mer än att min blindtarm var öm. "Väldigt intressant" var vad han sa om detta. Han föreslog att det skulle göras en koloskopi (eller "kolonoskopi" som han sa), och även detta var "väldigt intressant". Jag tyckte det lät bra att få göra en så ordentlig undersökning, men fick aldrig hem någon kallelse...

 

För drygt två år sedan började den här resan, men jag visste inte då hur jobbig just den här resan skulle bli. Det började med att jag upptäckte blod i toaletten, vilket gjorde mig fundersam eftersom jag aldrig varit med om det tidigare. Jag googlade och kom till slut in på 1177s hemsida där jag klickade runt och läste om alla möjliga saker det kunde vara. En tanke som slog mig när jag läste var att det skulle kunna vara cancer, ändtarmscancer närmare bestämt, eftersom det var det som stämde bäst överens med mina symptom. När jag sen såg att det var personer över 70 som fick detta tänkte jag att det nog inte kunde vara det iallafall. Men det som stod om blod i toaletten var att man skulle söka vård för det direkt.

 

Jag tog kontakt med vårdcentralen ganska omgående och fick en tid. På vårdcentralen fick jag träffa en dam som verkade väldigt skeptisk redan från början. Hon ställde frågor om mina matvanor och hon antog att jag åt dålig och fet mat. "Du äter för mycket chips" sa hon till mig, fast jag redan hade berättat för henne att jag sällan äter chips eller annan fet mat. Hon undersökte mig och jag fick lämna blodprover innan jag gick hem. Ungefär en vecka senare fick jag ett brev hemskickat där det stod att proverna såg bra ut och att jag borde ändra mina matvanor, det var även då jag fick veta att damen som undersökt mig inte var läkare utan distriktssköterska (vilket gjorde mig arg). Det visade sig att just under den här perioden hade vårdcentralen inga läkare till sitt förfogande då de allihop hade sagt upp sig...