Jag kunde inte påbörja hormonbehandlingen direkt utan var tvungen att vänta till rätt dag, vilket innebar att det tog ungefär en vecka efter besöket på fertilitetsenheten (21/8) innan jag påbörjade behandlingen. Vilket bara var bra för det innebar att min pojkvän antagligen skulle hinna hem i tid. Det hade blivit en massa krångel mer min pojkväns hemresa då han skulle kommit hem runt den 24/8, men fick reda på att han inte skulle kunna komma hem då. Istället så kunde han bli tvungen att vänta till den 8/9, då det gick få flyg därifrån till Sverige. När jag fick reda på det blev jag väldigt ledsen, "j*vla skit!" tänkte jag och tyckte att det var typiskt. Jag ville faktiskt helst frysa ner embryon eftersom det verkade vara en säkrare metod än att frysa ner ägg. Men det var som det var och inte kunde jag göra något åt det. Några dagar senare fick jag reda på att min pojkvän hade fixat en flygbiljett till den 28/8 (men då från en annan stad som låg 6 timmar bort). Åh jag blev så glad när jag hörde det! Det innebar att han kanske skulle komma hem i tid. De första dagarna klarade jag inte av att ta sprutorna själv, utan det fick mamma hjälpa mig med. Sprutorna skulle tas 21.00 varje kväll innan jag gick och la mig. Det tog 4 dagar innan jag ens testade att ta sprutorna själv, sen tog jag mig i kragen och gjorde det. Mamma skrattade åt mig då jag inte klarade av att titta när jag stack in sprutan, utan tittade bort istället. 

 

Nästa besök på fertilitetsenheten var tisdagen den 27/8, cirka en vecka efter att jag påbörjade hormon-behandlingen, då ville de titta med ultraljud för att se om det hade utvecklats några äggblåsor. Då såg de att det hade utvecklats cirka 10 äggblåsor, men att de inte var riktigt mogna än för att plockas. Jag kan ju berätta att det inte är något vanligt ultraljud de tittar med för att undersöka äggstockarna, utan de använder en ultraljudsstav som de för upp i snippan för att komma åt äggstockarna (väldigt obehgligt!). Så det här med att vara pryd fick jag skita i helt enkelt, men som tur var så var den en kvinna även denna gång som undersökte mig. Jag fick en ny tid för ett nytt ultraljud redan samma fredag (den 30/8) för att se om de hade hunnit mogna till sig tills dess. Följande dag kom min pojkvän hem, och följde med mig till fertilitetsenheten den 30/8. Vid det besöket konstaterade hon som underökte mig att äggblåsorna hade blivit större och flera hade börjat mogna, men att det än var för tidigt för att plocka ut dem så hon gav mig en tid den 4/9, jag fick även instruktioner om att öka hormondosen för att de skulle utvecklas snabbare. Efter undersökningen fick min pojkvän lämna blodprov och skriva på papper innan vi fick åka hem. 

Varje gång jag skulle göra ett ultraljud tyckte jag att det var konstigt att man skulle gå bakom ett skynke för att ta av sig, jag menar man ska ju ändå ligga där i en gynstol och visa upp allt, så varför skulle jag då gömma mig när jag tar av mig? Detta förstog jag mig aldrig på förrän följande besök! När läkaren kom och ropade upp mig tänkte jag bara "Åh j*vlar! Det är en man!" jag var helt inställd på att det bara skulle vara kvinnor som undersökte mig så att det plötsligt stod en man där var lite av en chock! Denna gång gick jag bakom skynket och var noga med att han inte kunde se in. Sedan smög jag mig till gynstolen och satte mig, jag tvekade väldigt innan jag vågade slänga upp benen, men det var bara att bita ihop och göra det. (Vid det laget hade väl halva sjukhuset sett mig naken! Eller nää, nu överdrev jag kanske lite.) Men det gick ju det med men det kändes bra obehagligt kan jag säga. Han sa att äggblåsorna såg bra ut och att de skulle kunna plockas redan samma fredag (dvs, den 6/9). Han hade sett 12 mogna blåsor och han frågade hur vi ville göra med dem. Om vi ville dela upp att befrukta hälften av äggen och frysa ner andra hälften eller om vi vill ha embyon av alla. Vi sa att vi ville ta hälften hälften. 

 

Så kom dagen för äggplockning! (Det låter ganska kul med ordet "äggplockning", som om man var en höna eller nåt.) Jag gick dit tillsammans med min pojkvän, som även han skulle lämna sitt bidrag. När vi kom dit fick jag gå in i ett rum och byta om till sjukhusskjorta och långstrumpor innan jag fick lägga mig i en säng. Jag fick en infart insatt i armen och smärtstillande innan jag skulle in i "äggplockningssalen". Sedan kom sköterskan och hon och min pojkvän hjälptes åt att rulla iväg mig till salen. Sängen ställdes utanför salen och jag fick komma in och lägga mig i en gynstol. I salen fanns det en kvinnlig läkare som skulle plocka ut äggen, sedan fanns en sköterska som skulle ge mig smärtstillande och en tredje sköterska som höll koll på provrören och skickade in dem genom en lucka i väggen när de var fulla, till ytterligare en sköterska som satt med mikroskop och räknade hur många ägg det var och bakom mitt huvud satt min pojkvän som stöd. För att ta ut äggen så skulle läkaren använda sig av en likadan ultraljudsstav som vid de tidigare undersökningarna, enda skillnaden var att längst ut på den här ultraljudsstaven fanns en nål som hon skulle sticka igenom slidväggen och vidare in i äggstocken och äggblåsorna. Sedan skulle hon suga ut innehållet i blåsorna med nålen för att få ut äggen, det som sögs ut ur blåsorna hamnade i provrören som skickades in till sköterskan med mikroskop.

Läkaren började med att tvätta rent och fixa med lokalbedövning innan hon påbörjade äggplockningen.Snett framför mig fanns en skärm där jag skulle kunna se allt som läkaren såg med ultraljudet. När hon började med äggplockningen så var jag livrädd för att det skulle göra ont, men jag kände faktiskt ingenting! Det gick hur bra som helst, tills hon skulle börja med andra äggstocken, den kändes kan jag säga! Men sköterskan bredvid mig tryckte in lite morfin i armen på mig när jag sa att det gjorde ont och genast blev det bättre. Sen var det klart! De sa till mig att det var imponerade över hur avslappnad jag var under äggplockningen och hjälpte mig upp ur stolen, de sa att det kunde blöda en del så att jag skulle inte vara orolig över det. En av sköterskorna och min pojkvän hjälpte mig ut till min säng, då det var svårt för mig att gå på grund av bedövningen, och så rullades jag tillbaka till rummet igen. De ville att jag skulle stanna ett tag och vila mig och då helt plötsligt från ingenstans började jag störtgråta! Varför? Ingen aning, antagligen berodde det på hormonerna skulle jag tro. Jag tror att anledningen till att det började var för att jag kände mig tjock då min kropp ändrats en del efter operationen. Men jag tror inte att det var anledningen egentligen. Jag tror mer på att det berodde på att nu skulle jag bli tvungen att ganska snart börja med cellgiftsbehandlig och det började sjunka in att jag hade cancer, jag hade ju vetat det ett tag men plötsligt blev det så verkligt. Jag hade under hela tiden tänkt att "det är ju inte på rikitigt, det är ju bara en operation och lite så sen är det klart!" Men så enkelt var det inte, nu skulle jag bli tvungen att genomlida ett halvår till med behandlingar som skulle antingen få mig att må skit eller så skulle de inte påverka mig alltför mycket. Det var bara att vänta och se och hoppas på det bästa.

 

 

 

Efter äggplockningen begav jag mig till universitetet för att ha ett seminarie. När jag kommit till skolan så ringde telefonen och det var läkaren (som plockat äggen) som ringde. Hon ringde för att berätta hur det hade gått och hur många ägg de hade tagit ut. Hon sa att de hade tagit ut 20 ägg men att 2 av dem var dåliga. 6 ägg hade de frysit ner, 6 ägg skulle de göra provrörsbefruktning på och 6 ägg skulle de befrukta med mikroinjektioner. 

 

Ungefär en vecka efter äggplockningen ringde de igen från fertillitetsenheten för att tala om hur det hade gått med befruktningen av mina ägg. Läkaren berättade att några av äggen hade börjat dela sig med hade slutat efter ett par dagar och vissa ägg hade inte delat sig alls. Så allt som all av de 12 ägg som de hade befruktat så fanns nu enbart två embryon som de kunnat frysa ner (en befruktad med mikroninjektion och en befruktad med provrörsbefruktning). Anledningen till att så få klarade sig beror antagligen på att ägg var dåliga. Med tanke på det så kanske jag hade varit tvungen att genomgå en IVF-behandling oavsett cancer eller ej...

 

 

Torsdagen den 15/8 skulle jag till onkologen för att träffa en läkarare som skulle berätta om cellgiftsbehandlingen jag skulle gå igenom. Men innan jag skulle till onkologen var jag tvungen att åka in och ta blodprover 2 timmar i förväg. Jag tog med mig min syster som sällskap och vi begav oss till kemlab för provtagning. 

 

Efter det var vi tvungna att fördriva tiden och valde att gå en sväng på open art innan jag skulle till onkologen.

 

 

Hon förklarade  att efter jag fått droppet kan jag få sväljningssvårigheter eller andningssvårigheter. Av droppet kan jag även få påverkan på nervsystemet som exempelvis att det blir obehagligt när någon rör vid mig eller så kan jag få stickningar och kramp i armar och ben, dessa biverkningar kan utlösas eller förvärras av kyla från exempelvis kylskåp/frys, om jag tar i något kallt, äter eller dricker kallt eller om det är kallt ute.  

Av cellgiftstabletterna kan jag få biverkningar som rodnad, svullnad, stickningar, känselbortfall och torr hud på handflatorna och fotsulorna. 

Hon förklarade att cellgiftsbehandlingen påverkar blodvärdena och gör att jag blir mer känslig mot infektioner, vilket innebär att jag helst ska unvika personer som är sjuka och vid influensatider ska jag inte vistas bland mycket folk. Vi frågade henne om jag kunde umgås med exempelvis barn (som ofta bär med sig baciller från dagis), hon sa att det var helt okej men att jag kanske inte ska umgås med barn då de är sjuka.

 

Hon talade även om att det kan hända att man mår illa under cellgiftsbehandlingar men att jag skulle få tabletter utskrivet för att motverka illamående som borde hjälpa mot det. Hon sa att jag skulle leva ett så normalt liv som möjligt och att vissa mår som vanligt när de går igenom en cellgiftsbehandling och andra mår mindre bra, men hon skrev en sjukskrivning på mig så att jag kunde bestäma själv hur jag ville göra, om jag ska fortsätta mina stuider den här terminen eller inte beroende på hur jag känner och mår. Hon gav mig lite infoblad och bad om att få känna lite på min mage innan vi gick. Hon talade om att cellgiftsbehandlingen skulle påbörjas så fort jag var klar med IVF-behandlingen.

 

Efter besöket hos onkologen började jag fundera på om jag skulle studera min sista termin nu under hösten, eller skjuta upp det till nästa höst. Jag velade fram och tillbaka och mailade CSN för att fråga hur man gjorde om man var sjukskriven och mailade skolan för att se om man kunde få anpassad studiegång för terminen då jag skulle genomgå cellgiftsbehandling och inte visst hur jag skulle må. Svaret jag fick från CSN var inte till någon hjälp alls, jag fick inget riktigt svar, och svaret från skolan var att det inte gick att anpassa studiegången på grund av sjukdom utan det var samma regler som gällde för alla. "Jahapp" tänkte jag och ena dagen bestämde jag mig för att studera och andra dagen bestämde jag mig för att skjuta upp det. Dagen innan terminstarten tog jag beslutet att försöka! Det är ju ändå min sista termin och det känns dumt att skjuta upp det. Sen tänkte jag också att jag nog skulle bli galen att bara gå hemma och inte göra något i ett halvår...

Måndagen den 12/8 var det dax för mig att åka iväg till sjukhuset igen för ett besök på fertilitetsenheten. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, jag hade ingen riktig koll på vad en IVF-behandling innebar mer än att det var någon slags hormonbehandling. Den här gången följde min syster med mig som stöd, när sköterska kom och ropade upp mig fick vi följa med in på hennes kontor. Hon vände sig emot mig för att berätta om vad som skulle ske. Hon förklarade att jag skulle få en hormonbehandling som skulle få mina ägg att mogna så att de kunde plocka ut dem och frysa ner. Hon förklarade att man antingen kunde frysa ner äggen som de var eller befrukta äggen och frysa ner embryon. Hon berättade att de hade mer erfarenhet av att frysa ner embryon eftersom det var en relativt ny metod de använde för nedfrysning av ägg som man inte hade så mycket data om. Eftersom jag har ett stadigt förhållande rekomenderade hon att frysa ner embryon, men det betydde självklart att min pojkvän behövde komma dit för att godkänna och ta prover. "Skit också!" tänkte jag, då min pojkvän inte befanns sig i Sverige och skulle vara borta ett tag. Jag förklarade detta för henne och hon sa att behandlingen skulle ta cirka 1,5-2 veckor, så hon trodde att han kanske skulle hinna hem innan dess, annars skulle jag bli tvungen att frysa ner äggen som de var. 

 

Efter att vi hade talat en stund sa hon att hon ville göra en gynundersökning, "Jäklar!" tänkte jag då jag faktiskt inte gjort någon sån undersökning innan och har försökt att undvika det eftersom jag tycker att det verkar extremt obehagligt! Jag kan ju erkänna att jag är en väldigt pryd person, jag hatar omklädningsrum för där kan ju någon se mig naken! Och nu skulle jag lägga mig i en stol och fläka ut hela härligheten för en främmande dam! (Hemska tanke!) Men det var bara att bita ihop och se glad ut, det kunde ju i alla fall inte vara värre än rektoskopin tänkte jag. Under undersökningen så tittade hon med ultarljud på äggstockarna och förklarade vad det var man såg på skärmen. Jag fatta inte så värst mycket av vad jag såg, det såg mest ut som en massa grått med en svart cirkel eller något.

Efter undersökningen fick jag träffa en sköterska som skulle berätta mer ingående om hur behandlingen skulle gå till innan de skulle ta blodprover. Hon förklarade att jag skulle bli tvungen att ta sprutor varje kväll, en med hormon, som såg ut som en penna och en för att motverka ägglossning. "Shit!", tänkte jag. Man skulle ju kunna tro att min sprut-rädsla skulle ha försvunnit efter att ha legat på sjukhuset, men icke sa nicke den hade blivit värre! Så det här med att jag skulle ta sprutor varje kväll skulle bli svårt! Hon instruerade mig i hur "pennan" som jag skulle ta hormoner med fungerade och hur den andra sprutan skulle tas, så gav hon mig massa broschyrer innan hon tag lite blodprover. Sen var det dax  att gå hem igen...

 

 

(Vill ni läsa mer om IVF-behandling kan ni läsa HÄR)